Sommen runt – grymmaste ever!

Idag skulle genrepet inför Vättern ske, Sommen runt 124 km. Jag har varit orolig inför det här med Vättern, tyckt att ingenting stämmer, inte fått till rundorna utan att få smaka på väggen. Tillsist var det så nära att jag inte ville cykla Vättern. ”Jag har ju ändå inte den kapaciteten” gick tankarna tidigare i veckan. Jag lovade mig själv att ge det Sommen runt för att bestämma mig. Gick det dåligt där så skulle Vättern ställas in.

Jag vaknade pepp, kom på att packa hjälm och skor (bra Anna!) och satte mig i bilen. Väl framme tryckte jag lite mackor, fixade det sista och rullade till start. Det var högt i tak redan från början och mest skitsnack om lånehjulen. Såna hjul krävde visst sin dragtid…

Start och första 3 milen som bara rullade förbi. Jag hade satt i system att få i mig något  varje gång jag var nere i botten av klungan. En gång vatten, nästa gång sportdryck och sen något ätbart. Det fungerade fantastiskt bra. Jag var pigg och glad vilket betyder vansinnigt pratglad tjej som pratar, snickesnackar och skrattar.

Som sig bör fick jag en dipp kring 7 mil. Det var kräkvarmt, jag mådde lite illa, hade missat någon klunk vatten pga strul bakom klungan. Det var inte värre än att jag stod över en dragning, käkade lite extra och sen var det ok igen. Som Simon utryckte det ”först var du tyst, nästa gång var du pratglad igen”.

Vi gick i mål på grymma 3.52 med ett snitt på 32 km/h. Tokstarka sub10 som inte hade behövt ett sånt bra snitt på en kuperad runda. Vilket formbesked! Jag var så pigg in i mål att jag milen innan börjat sjunga lite i klungan och funderade på en cykelsång. Det var ingen dans på rosor hela vägen, det gjorde lite ont stundtals, regnet öste ner men tillsammans var vi bäst!
20140524-183420-66860994.jpg20140524-183421-66861138.jpg

Jag vill bara äta lite kladdkaka!

Det går inte riktigt som min plan säger att det borde gå just nu… Det går alldeles för trögt och är alldeles för jobbigt för att jag ska känna att  SUB10 är ok.

Jag blir stressad över att inte ha fått till ett enda pass som känns bra. Jag blir stressad av mil i benen, snitthastigheter, Strava och känslan av att vägga. Jag tycker det är jobbigt att hela tiden vara den som halkar efter och att jag inte alls har hittat rätt kring det här med att käka på cykeln.

Det känns som varje pass senaste tiden har varit en slitig 10milare. Det kan inte var rätt, långt och långsamt eller kort och hårt verkar ju vara det proffsen förespråkar. Istället sliter jag långt och hårt varje gång.

Jag saknar fincykling. Jag saknar en bra känsla på cykeln. Att känna att det är njutningsfullt och går stabilt. Jag vill ha ett fika-pass med en såndär riktigt kladdig kladdkaka på något mysigt fik. Om kladdkakan har sånt där gott fudgekladd på så blir jag extra glad. Vilket fik i Jönköpings län serverar sånt?

Första rundan med sub10-gänget

Idag var det dags för första rundan med sub10-gänget som jag ska cykla Vättern ihop med. Dom har tränat ihop ett tag men det har inte passat min kalender. Dagens runda var en liten testrunda för att kolla formen. Vi skulle till Skillingaryd och tillbaka, en runda som mäter 80 km och vi skulle hålla någonstans kring 30km/h i snitt.

Jag var nervös! Jag är ofta nervös när det gäller en prestation ihop med andra. Jag vill inte svika gruppen, dra ner snittet osv.
Jag vågade mig i alla fall iväg till Shell efter ganska många peppande ord från Erik.

Väl där mötes 25 personer som alla ska cykla runt Vättern ihop. Vi gav oss av i lite medvind via Barnarp och där drogs tempot upp. Neråt Vaggeryd gick det fort! Riktigt fort! Men hemåt mötte vi motvindsväggen vilket inte var lika kul. I första två leden fick man verkligen bita ihop och trycka ner pedalerna hårt.
Vid ett kort stopp vid Hyltene (ca65 km körda) hade gruppen ett snitt på 34km/h! I april! Helt klart bra betyg för vårt gäng!

Det är konstig det där med tankens kraft. Att ena stunden inte tro att det ska gå och i nästa prestera sitt bästa någonsin. Det ska vi prata mer om en annan dag!
20140421-205545.jpg

Dags för omprioriteringar…

Jag behöver inte bevisa något för någon. Jag har världens finaste människor runt omkring mig som gillar mig för min personlighet och inte för någon prestation. Det är en stor skillnad, jag behöver inte prestera på cykel för någon egentligen. Ingen mer än mig själv sätter taket. Jag behöver egentligen inte bevisa att jag kan, att jag är bättre än förra året och sätta prestationsmål för någon annan än mig själv.

Ändå har jag mentalt satt skyhöga mål i år. Billingeracet bättre än förra året, Sommen runt som genrep, Paris-Roubaix och Vätternrundan SUB10, alltihop inträngt på en månad. En smockad månad som numera nästan ger mig ont i magen.

Jag drar mig lite för att träna, det är inte lika skönt som det borde vara. Jag spänner mig, försöker trycka intervaller och har istället mjölksyra långt över ögonbrynen. Jag rullar inte lika mycket landsväg som jag borde och får heller inte till långpass på MTB inför Billingen. En släng av prestationsångest kanske?
Jag fick mig en tankeställare häromdagen och beslutet har kanske mognat inombords och slog till i natt. Hur fan har jag tänkt egentligen? Varför ska jag köra långlopp på MTB samma månad som ”helvetet från norr”?

Det gäller att prioritera. Det gäller att fokusera åt ett håll så det inte spretar för mycket. Jag kan inte vara på alla ställen samtidigt och inte heller bli bra på allt samma månad. Fokusera! Prioritera! Välj bort! Jag behöver mina landsvägsmil. Som det känns i magen just nu så blir det inget race på Billingen i år.
Istället kanske jag kan köra träningsläger med de underbara hararna för att samla mil.
strömsberg1

Vätternångest och tempo på E4:an

Jag ska ju cykla Vättern sub10, lilla jag som knappt gillar att cykla racer (jo det gör jag faktiskt) och som aldrig har cyklat långt. Stundtals funderar jag på vafan jag har gett mig in på. Jag är nog mer orolig för Vätternrundan än för Paris-Roubaix. Jag har liksom fått för mig att jag själv måste hålla 34km/h för att lyckas och det har jag ju aldrig lyckats med… Jag vill ju inte förstöra för gruppen osv…

Det är tur att jag har Super-Erik, superstark och superpeppande. Han drog ut mig på en temporunda för att jag skulle se om jag klarade av det. Vi pressade på ner mot gamla E4:an och jag låg på stabil rulle bakom Erik. Låt mig säga som så att tempot var högt och det var inga större bekymmer. Sen skulle jag dra och det tog väl ungefär 82 sekunder innan jag dog. Erik är en klippa och drog nästan hela vägen.

Sen berättar han den lilla hemlisen för mig om att jag egentligen bara ska dra 1/16 Vättervarv vilket gjord det hela mer överkomligt. 30 sekunder hårt och sen ganska många sekunder på rulle. Den idéen gillar jag. Plus att jag inte alls behöver hålla 34km/h utan att VI SOM GRUPP ska hålla 31,5km/h. Fortfarande fasligt fort men helt överkomligt.
Helt plötsligt cashade jag in lite mer självförtroende inför Vättern 2014.

Vättern SUB10

I någon svagt ögonblick tyckte jag att det skulle vara kul att köra lite fort runt en sjö. Just nu tycker jag att det är en mindre smart idé. Herregud kan jag ens cykla så fort? Och hur kommer jag må 6 dagar efter Paris-Roubaix? Skavsår och fyrkantiga hjul kanske inte är optimalt liksom.

Idag hade vi upptaktsmöte med sub-gruppen. Mest för att hälsa på varandra, dricka kaffe och dra lite riktlinjer. Jag fick lite lätt prestationspanik av alla som hade kört 17 Vätternrundor och på olika tider hit och dit. Fantastiska Erik (jag tror det ska bli hans superhjältenamn!) stöttade och intalade mig att allt är lugnt. Och med en sån stark, rutinerad och motiverad grupp kan det nog inte bli något annat!
bildMest oroad är jag över hur cykeln mår efter 21 mil på franska vägar… Kan man boka service redan nu tror ni? Tisdag i Vätternrunda-veckan borde ju Öster cykel ha tid för min pärla…