Det finns en teknikbana ute på Torsvik, full med svårigheter. Är stigen för lätt finns det en tillbyggd stenkista. Går det att dra banan över en brant så är det gjort.

Jag var där förra året ihop med Victor och Thomas. Feg, trött och med foten mer urklickad än i, kändes det som i alla fall. Igår ville jag känna att det gick lite bättre.

Cykellistan hade anordnat banvisning ihop med Thomas. Vi träffades på Shell Torsvik och rullade i gemensam grupp ut mot banan. Första varvet gick tillsammans där Thomas ibland stannade och berättade vad som skulle komma. ”Lite nerför och sen gäller det att ha i lilla klingan”. Det kändes bra så långt.

Vi kom fram till droppet där jag stått förra året och vägrat köra. Det är mer en brant utför med rötter. Jag tittade på det och kände ”det här gör jag!”. Sagt och gjort, jag rullade över kanten med ett segervrål. Yes!
Vidare över lite stock och sten till nästa nybyggda drop. En sten i början som gjorde en kant och sedan bara att rulla ner. Men fasligt brant. Jag rullade fram till kanten men vågade inte. Jag svor lite över stenen. Men på tredje försöket rullade jag över kanten. Tjoho!

Vi körde ett par varv till, kände på linjer och provade stenkistor. Det är en riktigt bra teknikbana där det inte går att vila och knappt inte heller undvika svårigheterna. Det var en otroligt skön känsla att både huvudet och cykeln levererade. Vi var snabba, tajmade och våghalsiga igår, jag och mr Flash.
Framför allt var det en skön känsla att känna att tekniken har utvecklats senaste året. Ibland behövs det måttstockar inom cyklingen för att kunna se utveckling, igår var en sån kväll.