Egoväggen

Jag har en hel garderob med träningskläder och cykelprylar. På insidan av garderobsdörren har jag sedan en tid tillbaka en inspirationsvägg. Där sitter bra bilder, nummerlappar och andra små komihåg av saker jag är stolt över och som jag har gjort bra.

Det är en himla boost att öppna garderoben för att plocka fram kläder till ett pass och se sina tidiga prestationer. Vissa bilder får mig alltid att le lite extra. Bra minnen helt enkelt!

Idag gjorde jag om väggen, med samma målsättning som tidigare men med nya bilder och nya nummerlappar. Saker jag är extra glad och stolt över. Minnen värda att titta på ofta. Paris-Roubaix kommer alltid ha en självklar plats. Eller den där selfien på mig och Erik efter att vi cyklat väldigt snabbt på gamla e4an. Eller målgången av cykelvasan. Eller hela cx-cirkusen. Jag inser att jag är rik på fina upplevelser och vill bevara känslan av dessa länge! 
egovägg
Alla bilder kommer från min instagram (@annamjansson) och är utskrivna genom Superprints.

2014 – listan

Jag har försökt sammanfatta året i en bästa-lista. Punkter som jag tycker har varit minnesvärda och bäst helt enkelt! I bokstavsordning kommer här favoriter från året med bilder och länkar. Vilket år det här blev!

Årets foto: Patrick Cole gjorde det igen. Kvällsljus och mr Flash i en gyllene kombination. jansson-cyklar-13
Foto: Patrick Cole

Årets ”hitta vilse”-pass: Hökafälten nere i Mellbystrand. ”Här borde nog vara en stig” som blev till ett långt och bra cykelpass med mr Flash. 2014 är överlag året då jag vågat prova nya stigar och vägar, vissa stunder mer vilse än andra, alltid ett cykelminne rikare.
IMG_9595

Årets glass: På piren efter ett varv på Bankerydsleden. Varm dag+kall glass är en given kombination.

Årets jacka: Zap Jacket. Som att bära en miljon små diamanter som glimmar i mörkret. Jag tycker fortfarande att det är barnsligt kul att ha den på mig!
IMG_0826

Årets kamp: Att inte bli varvad av Tommy! Blod, svett och skratt under årets wåffelcross.

Årets kedjebrott: Jag och Gustav åker till Säter för att vara med på träningstävling med halva svenska eliten. Min kedja bestämmer sig för att gå av mitt framför Emil Lindgren. Det kan hända även den bästa osv osv…

Årets klunga: MR GRANDE!
IMG_8916

Årets käftsmäll: Släng dig i väggen Bengans backe! Någon gång i våras klarade jag av min nemesis och öppnade upp ett back-självförtroende utan dess like! Det är häftigt vad hjärnan kan åstadkomma.
IMG_8773

Årets kortaste pass: Sadelskruven som gick av i mitten av Dunkehallabacken, 1,5 km hemifrån. Gick av och gick av, jag drog av den. Lite för stark för mitt eget bästa ibland. Sen åkte jag och Ester hem fick fika istället. Total passlängd=under 4 km.

Årets kullersten: Paris-roubaix bjöd på många men Arenberg är den värsta! Hur dålig får kullersten vara?! Att cykla kullersten handlar om att hålla tempo, hög kadens och få ett flyt. Jag fick inte in något flyt alls i Arenberg! Det kan bero på att jag började få duktigt ont i underarmarna. Men jag utnämner det till den värsta kullerstenen någonsin!
IMG_9238

Årets köp: SuperXet! Utan tvekan. Så himla lärorikt och utvecklande och roligt. Han har öppnat massor dörrar till nya bekantskaper, ny träningsform och mängder med skratt.
IMG_0654
Foto: Janne Bäreteg

Årets lataste funktionärer: Ester och jag under SM. Vi åt mest blåbär och glass. Ibland solade vi i våra solstolar, ibland hejade vi på tävlande. En förmiddag hängde vi om 2 band, det var vår uppgift den förmiddagen. Men lika kul hade vi för det!
IMG_9819

Årets lerigaste pass: Svårt val mellan två guldkorn.

  • Lerigt pass 1: Ester och jag sommarcyklar i Mellbystrand. Vi hamnar mitt i ett sommarösregn. Först gömmer vi oss under ett träd, sen upptäcker vi att cykelstigen är borta pga skogsavverkning. Vi släpar cykel, bär cykel och cyklar lite. Regnet det öser ner. Precis lagom när vi kommer hem skiner solen igen.
  • Lerigt pass 2: Tommy och mitt lerpass på cx från i höstas. Jag skulle hitta vägen och leder oss rakt ut på en leråker. Vi skrattade mest åt misären, Tommys växlar sa upp sen och sen drack vi kaffe.

IMG_9487

Årets lyckligaste pass: SUB10-gänget på gamla E4an. Ett genrep inför Vättern. Första gången jag insåg att jag kunde cykla snabbt. Efter vätternångest och tempoproblem släppte det äntligen!
Vi cyklade snabbt och jag hade lovat Erik att ta en lycklig selfie:
20140421-205545.jpg

Årets pepp: Jag är evigt tacksam till Erik som fick mig att tro på mig själv och som fick mig att våga både Paris-Roubaix och Vätternrundan. Nästa år ska vi cykla mitt hatobjekt backe men mer om det senare.

Årets pryl(ar): MucOff. Stundtals känns det som om jag inte har gjort annat än att tvätta cykel. Med MucOffs produkter går det lite lättare att få bort leran och grästet och allt annat som sätter sig.
P1010564

Årets skor: Mina gula Mavic. Efter nästan ett år i garderoben åkte dom fram dagen efter Vätternrundan. Sen dess har jag inte tagit av mig dom. Nu är dom så slitna efter cross-säsongen så det finns nog ingen återvändo. Jag behöver nya till nästa år!
IMG_9651

Årets smultron: Styrelsemöte goes lagtempo goes punka. Grabbarna lagar punka (inte min cykel!) och jag äter smultron i vägrenen. Sen cyklar vi igen. Att dopa sig med smultron var ett smart drag det passet.

Årets tårar: Vätternrundan SUB10. Tidspressen och en sliten kropp gjorde det tufft. Jag smyggrät redan i Jönköping och ville bryta, då är det ju typ 20 mil kvar… I Bråviken var jag trött, så trött att tårarna ohämmat sprutade. Jag vet inte vad som fick mig att skratta men 2 minuter senare satt jag på cykeln igen. Jag åt och drack och 3 mil senare var jag på topp igen.

Årets tävling: Hela CX-cupen, så himla lärorikt och roligt. Det mynnade ut i SM i Göteborg och toppform och världens bästa hejarklack! 141116_slottsskogen_cx-68

Årets upplevelse: Velodromen i Falun. Först vara känslan ”herregud det här kommer aldrig att gå” och sen var det en sån himla adrenalinkick när vi plockade linje efter linje. En så himla pedagogisk grundkurs att alla som köper cykel borde få möjlighet att gå den!
IMG_8553

Årets vägg: Motvind på Öland. Långpass med ena halvan sidvind och andra halva motvind. Själv på det öppna Öland är inte att rekommendera!
IMG_9728

Årets tack: Till sambon som alltid ställer upp, sköter markservis och ger mig ton av kärlek. Till Öster cykel för ovärderlig hjälp och support. Till Tommy för skratt, kaffe och för att du tror på mig. Till Arne för service och tålamod. Till Ester och Erik för att ni är ni, världsklass! Tack till ”ingen nämnd ingen glömd” för många cykelmil, för skratt och cykellycka.

Har jag missat något guldkorn? Vilka favoriter har du från året? 

2 år med cykel

Tack vare appen Timehop vet jag att det idag är exakt två år sen jag steg in på Öster cykel och spontanköpte min caad10! Två år som har gått fort och varit så himla roliga och utvecklande.
Erik frågade vad de här åren betyder för mig och jag är inte säker på att jag kan beskriva det med ord. Däremot kommer jag själv på mig med att se utvecklingens pusselbitar ibland, både i vardagen och på cykeln.

Jag har beskrivit cyklingen som att det var att hitta hem. Jag tror att alla har sin grej, några kör triathlon, andra åker rullskidor, min mamma yogar eller så lyfter man tungt på gymmet. Min grej var att cykla. Cyklingen var någonting som växte upp inom mig. Jag läste på nätet, googlade och tittade. Jag fick låna min pappas gamla gula MTB, lite för stor men väldigt roligt. En av de första turerna gick i Strömsberg (tack bloggen för att jag fick läsa om den igen!). Jag minns att det var vansinnigt tungt uppför och stannade väl mer för att vila än för ett instagram-moment. Jag lånade en svart racer, cyklade till Tenhult och var fast. Sen köpte jag mig en egen cykel.
IMG_2737

Jag har haft fördelen att cykla med många starka cyklister. Jag vet inte hur många pass som har cyklats på gränsen av min förmåga. Så kan det gå när man kommer som liten och svag och vill leka med de starka. Dock har det varit otroligt utvecklande. Jag vet vad jag klarar av och att det alltid finns lite till att ge. Dessutom klarar man så himla mycket mer i klunga tillsammans med andra. Jag har sugit åt mig som en svamp av tips och tricks och är framför allt ganska tekniskt duktig på cykeln. Kanske har det lite med klättringen att göra. Jag har balansen och kroppskontrollen med mig vilket är en fördel på cykeln.

Någonting jag har upptäckt genom cyklingen är att jag undviker sånt jag är dålig på eller saker då jag kan ”göra bort mig”. Jag vill inte vara sämst helt enkelt eller visa mig svag. Tyvärr är det nog en rest sen en ganska tuff period i skolidrotten. Ärren som sitter kvar vill bevisa, prestera och kunna. Jag vet inte hur många gånger jag har fått vända tankarna om att jag inte vågar eller kan (hej Vätternrundan!). Någonting jag har lärt mig är att tänka positivt. Istället för ”det går inte, jag bryter” så har jag efter halva rundan kommit på att vända det till ”du kan, du är stark, du kommer hem”. Enkelt egentligen. Så himla svårt på pappret.
Och så undviker jag ju det här med backar… Kanske inte lika mycket längre men tillräckligt mycket. Jag gjorde en av mina första SPD-vurpor i Stadsparken, uppför en backe och inte kunna klicka ur. Sen dess är backar lite ett hjärnspöke, alla backar! Jag har ju till och med fått kommentaren ”Jag fattar inte hur du som är så stark på platten kan vara så dålig i backarna!”. Härromveckan kom jag på att jag inte ens trycker mig igenom backarna utan mest mestrampar. Inte konstigt att det går dåligt då. Men att klara Bengans backe i våras var lite som att öppna en flaska bubbel, plötsligt var alla backar görbara och överkomliga. Självförtroendeboost!IMG_8313

Cyklingen har gjort mig till en mer självsäker person i jobbet och i vardagen och på cykeln. Jag har gått från att vara en ganska nervös tjej som helst inte stod i centrum till att ta för mig, våga prata utan att dö av nervositet och faktiskt skita i vad andra tycker. Det kanske är det där om att hitta hem, om att veta vem jag är som har fått mig att våga lite mer? Det kanske är La lepre stancas varma famn som fått mig att blomma ut? Eller helt enkelt en kombo tillsammans med ålderns gång.
Bara det här med att våga hålla i en grupp på Måndagsrundan. Första året var det ju inte att tänka på alls. Andra året vågade jag inte. Och sen i år vågade jag! Jag var så stolt att jag ville gråta när jag kom tillbaka till Mariebos vändplan. När dessutom mina fina SubUrban-deltagare tyckte jag hade gjort ett strålande jobb i klungan så rullade jag hem på moln! Vilken vinst! Sen att jag inte hittar alla rundor är ju en annan femma….

Cykelbenen då? Ja det är väl den svåraste saken att se en utveckling på men också enkelt genom snittider och kilometerantal. Det är dock svårt att se själv. ”It never gets easier, you just go faster” stämmer ju allt för väl ibland. Backarna känns fortfarande som berg ibland, flåset som om jag aldrig cyklat innan och benen helt fulla av syra. Men säkerligen går det snabbare än förra året. Och framför allt snabbare är första rundan.
Vätternrundan och framför allt träningen dit fick mig att inse att jag kan cykla snabbt, i klunga eller själv. Snitthastigheterna stiger långsamt uppåt (även om de aldrig ser så himla snabba ut tack vare Jönköpings alla backar….) och på vissa raksträckor går det superfort. Förra året låg jag bakom Bama ner från Villhelmsro i någonstans 40 km/h, i måndags låg jag själv där i samma hastighet. Jo det lutar lite nerför osv men ändå. Framsteg är till för att dokumenteras och framför allt reflekteras över. Annars märker du aldrig om du blir bättre. IMG_8803

Cyklingen har öppnat upp en hel värld av nya vägar, fina små ställen och framför allt bekantskaper. Folk som jag säkert aldrig hade träffat utan en cykel i närheten men som idag betyder väldigt mycket för mig. Och jag är er otroligt tacksam för alla rundor tillsammans, alla skratt, alla hjul jag har legat på rulle på, lite fika och en massa kaffe.
Jag är stolt över att få vara med i det absolut underbaraste gänget La lepre stanca. Tack till er! Och tack till Calle som en gång i tiden twitterövertalade mig att följa med på en måndagsrunda.

Vätternrundan 2014

Jag varnar! Det här är ingen skön racerapport om hur fint och vackert och skönt och bra allt gick. Det gick bra, det var fint men det var förjävla jobbigt!

Erik och jag åkte upp på fredagseftermiddagen. Vi åt mat, träffade sub10-gruppen och hämtade nummerlapp. Jag panikköpte ett par skoöverdrag eftersom jag hade glömt mina hemma. Vi plockade fram, nålade nummerlappen och packade cykeltröjan. Jag målade naglarna, något som har blivit en viktig och skön avkoppling dagen innan race. Sen la vi oss tidigt och jag sov gott ända till kl 04.

Väl nere i startfållan peppade vi varandra, skrattade lite åt dagens äventyr, mobbades om hjälmfrisyrer och var nervösa över vinden. Det är en häftig känsla att stå där ihop med alla andra som också ska cykla runt sjön. Det är sånt himla maskineri att skicka iväg cyklister varannan minut 12 h i sträck, all cred åt organisationen.

Ut ur Motala och vi var på väg, flera månaders träning och slit skulle ut idag. Det var otroligt vackert i sommarmorgonen och vinden låg oss i ryggen. Vi fick klungans första och enda punktering efter någon timme. Gemensamt löstes den och vi rullade vidare. Vi låg före schemat i Ödeshög på grund av medvinden. Jag var fortfarande pigg och glad. Ner mot Uppgränna tyckte jag att det började gå för fort. Det var lite nerför, lite medvind och klungan kändes lite hetsig. Jag tror tyvärr att vi brände en del av oss här. Det gick lite för fort helt enkelt.

Gränna-Skärstad-Kaxholmen är ju känd mark och gick smidigt. Men jag började bli rejält trött. Jag hade nog ätit lite för dåligt första 10 milen vilket skulle straffa sig sen.
Huskvarna- nu var det inte roligt längre. Jag sa till Erik att det inte var kul längre, han kontrade med att det var 2 mil till depå. Bit i. Jag snyftade lite tyst. Jag blev lite piggare av att känna igen folk som hejade, tack!
Sidvinden i Jönköping var inte att leka med och när man vände vid lokstallarna var det som en vägg… Jag bet i, det gick långsamt framåt. Vid Kortebo stod Hanna och Leena för att heja och vid Trånghalla-backen hade familjen Sandin (bästa hejarklacken!) parkerat sig. TACK! Första depån, jag var trött, allt är lite dimmigt. Skoöverdrag av. Nya flaskor, en halv ostmacka, en näve jordnötter och några winegum. Tack Stefan och Ester för suverän depåservice. Tack Lena Hedin för att du kom och spred glädje. Jag öster kärlek över er alla.

Vi fortsatte mot Habo och Fagerhult. Det stod någon skylt ”vi konverterar din cykel till elcykel” och jag tyckte det lät som ett bra alternativ. Det hände inte så mycket, vi snurrade i klungan och försökte äta när det gick. Anna T visade kämparglöd men var tvungen att släppa klungan senare. Innan Hjo skulle vi få bita i ordentligt, många var trötta och alla orkade inte bidra till förningarna. Jag skämdes över att vara trött och bet i. Men det gjorde ont!

Mellan Hjo och Karlsborg är det mest bara dimmigt. Erik och Ted gjorde ett jättejobb för att dra oss framåt. Jag låg bakom Ted och minns att jag någon gång skällde ut grabbarna för att de drog för länge, livet som 2a i klungan är heller inte så lätt.
I Karlsborg ville jag mest klicka ur och sätta ner foten. Här har man cyklat någonstans 19-20 mil och vi hade totalt pausat 10 minuter. Vidare upp mot Boviken ville jag bara skrika ”Stanna!”. Det här kommer aldrig gå, vi kommer aldrig fixa tidsmålet. Jag mådde dåligt, var helt slut och ville inte längre.

NÄR KOMMER DEN DÄR JÄVLA BOVIKEN?! Där var vår nästa depå, jag längtade så efter att klicka ur. Jag visste att det handlade om kilometer kvar till stopp. Jag grät i klungan och funderade på att bryta. Men om jag skulle bryta skulle jag aldrig orka ta mig till Motala. Och där visste jag att Stefan och Ester väntade på min målgång.
Vi hoppade av cyklarna i Boviken, krigade för att fylla flaskorna, drack 2 cm kaffe och skulle klicka i igen. Då brast det för mig. Tårarna sprutade, snoret rann och jag ville inte mer! Hur är det Anna? Det är inte roligt längre! Kom igen nu fixar vi det här! Kärlek till all pepp. Tack Erik för att du fick med mig sista biten. Tack Mettan för den där hallon-lakris-skallen, den räddade det mesta humöret.

Vi slog ihop våra klungor och genast var vi mer än 20 personer igen. Det skulle bli lättare att dra. Jag la mig längst bak och åt och drack allt jag kom över. Efter ett tag gick jag med framåt en bit. Jag väntade dock rätt länge med att dra, smart drag av mig tror jag. Tack till alla er andra som drog här och då. Det skulle snart vända, vi skulle snart få vinden i ryggen istället.
Äntligen Askersund, vinden vände till vår fördel och det var strax över 4 mil kvar. Jag hade äntligen mer ork igen, jag började bli mitt vanliga jag lite pigg och glad. Vi rullade på, insåg att vi nog skulle klara tidsmålet och slappnade av mer och mer.
Vid Medevi var det folkfest och vi njöt. Den här biten är rätt trång att cykla, smala vägar och många omkörningar. Men himla roliga vägar att cykla.
1 mil kvar, vi firade, gratulerade varandra. När vi rullade in i Motala spred sig glädjen i kroppen. Vi fixade det! Vi fixade vårt tidsmål trots vinden. Herregud vad vi är bra! Vi tjoade oss hela vägen in i mål. Där väntade fina Stefan och Ester, mina bästa supportar, med coca cola och bubbel.

Efteråt gick jag och Erik tillsammans med nära&kära för att trycka varsin hamburgertallrik och ljuga om vår prestation. Sen åkte vi hem som slagna hjältar. Jag sov hela vägen hem i bilen, åt lite mer mat och somnade på soffan 20.10 för 11 h sömn. Det är slitsamt att cykla runt en sjö!

Igen, tack till alla er som hejade längs vägen. Jag behövde verkligen varenda en av er! Stor kärlek till familjen Sandin som fick mig att känna mig som ett proffs under en bergsetapp. Tack Stefan och Ester, ni är mina idoler!
Tack Erik för allt ditt stöd, dina uppmuntrande kommentarer, din styrka och för vår vänskap, tillsammans är vi oslagbara! Tack sub10, utan er hade det aldrig gått. Ni är starka, uthålliga och kör smart. Ni är underbara!
20140619-093917-34757954.jpg

Hur går det för henne? – följ mig runt Vättern

Farmor undrade om det fanns en app för att följa mig längs med Paris-Roubaix och mamma hade kollar instagram ”säkert en gång i kvarten” för att få se en målgångsbild. Till Vättern kan ni istället få uppdateringar via sms eller pushnotiser!

Alternativ 1 (Smålandsalternativet)

  • Ladda ner appen Vätternrundan.
  • Sök deltagare (23296).
  • Kostnad 7 kr.

Alternativ 2 (lite mer dyrt)

  • Skicka ett sms till telefonnummer 72 456 med texten V 23296.
  • Kostnad 30 kr

Alternativ 3 (bökalternativet)

  • Ägna hela dagen åt att uppdatera den här sidan med antingen mitt namn eller mitt startnummer (23296)
  • Kostnad 0 kr, surftid många minuter.

Det viktiga nummret att följa är alltså 23296. Vi startar 05.12. Vi passerar väl Huskvarna vid 8-snåret, Vätterstranden strax där efter och i Bankerydsdepån kl 08.50. Beräknad målgång kl 15.00. Därefter kommer det nog en målgångsselfie på instagram.

Sommen runt – grymmaste ever!

Idag skulle genrepet inför Vättern ske, Sommen runt 124 km. Jag har varit orolig inför det här med Vättern, tyckt att ingenting stämmer, inte fått till rundorna utan att få smaka på väggen. Tillsist var det så nära att jag inte ville cykla Vättern. ”Jag har ju ändå inte den kapaciteten” gick tankarna tidigare i veckan. Jag lovade mig själv att ge det Sommen runt för att bestämma mig. Gick det dåligt där så skulle Vättern ställas in.

Jag vaknade pepp, kom på att packa hjälm och skor (bra Anna!) och satte mig i bilen. Väl framme tryckte jag lite mackor, fixade det sista och rullade till start. Det var högt i tak redan från början och mest skitsnack om lånehjulen. Såna hjul krävde visst sin dragtid…

Start och första 3 milen som bara rullade förbi. Jag hade satt i system att få i mig något  varje gång jag var nere i botten av klungan. En gång vatten, nästa gång sportdryck och sen något ätbart. Det fungerade fantastiskt bra. Jag var pigg och glad vilket betyder vansinnigt pratglad tjej som pratar, snickesnackar och skrattar.

Som sig bör fick jag en dipp kring 7 mil. Det var kräkvarmt, jag mådde lite illa, hade missat någon klunk vatten pga strul bakom klungan. Det var inte värre än att jag stod över en dragning, käkade lite extra och sen var det ok igen. Som Simon utryckte det ”först var du tyst, nästa gång var du pratglad igen”.

Vi gick i mål på grymma 3.52 med ett snitt på 32 km/h. Tokstarka sub10 som inte hade behövt ett sånt bra snitt på en kuperad runda. Vilket formbesked! Jag var så pigg in i mål att jag milen innan börjat sjunga lite i klungan och funderade på en cykelsång. Det var ingen dans på rosor hela vägen, det gjorde lite ont stundtals, regnet öste ner men tillsammans var vi bäst!
20140524-183420-66860994.jpg20140524-183421-66861138.jpg

Jag vill bara äta lite kladdkaka!

Det går inte riktigt som min plan säger att det borde gå just nu… Det går alldeles för trögt och är alldeles för jobbigt för att jag ska känna att  SUB10 är ok.

Jag blir stressad över att inte ha fått till ett enda pass som känns bra. Jag blir stressad av mil i benen, snitthastigheter, Strava och känslan av att vägga. Jag tycker det är jobbigt att hela tiden vara den som halkar efter och att jag inte alls har hittat rätt kring det här med att käka på cykeln.

Det känns som varje pass senaste tiden har varit en slitig 10milare. Det kan inte var rätt, långt och långsamt eller kort och hårt verkar ju vara det proffsen förespråkar. Istället sliter jag långt och hårt varje gång.

Jag saknar fincykling. Jag saknar en bra känsla på cykeln. Att känna att det är njutningsfullt och går stabilt. Jag vill ha ett fika-pass med en såndär riktigt kladdig kladdkaka på något mysigt fik. Om kladdkakan har sånt där gott fudgekladd på så blir jag extra glad. Vilket fik i Jönköpings län serverar sånt?

Förberedelser

Idag väntar en 15 milare i snålblåst. Jag har alltid samma rutin för ett långpass.
Grötfrukost och en stor kaffe. Cykelkläder på. Rätt sak i rätt ficka (alltid slang+tillbehör på höger sida). Pumpa däcken. Ready to bike!
20140501-075301.jpg
Slang, verktyg och kolsyrepatron. Elektrolyter. Nödgel. Hemgjorda bars. Kaffepengar.

Solen lyser, himlen är blå.

Solen lyser, himlen är blå. Vad det är skönt att leva då.

11 mil i totalt solsken ihop med grymma sub10-gruppen. Bitvis lite ryckig körning men överlag en go runda på nya vägar. Jag känner mig lite solsved i ansiktet efter 4 timmar i sadeln. Men det är väl så det ska vara såhär i början på säsongen. Cykelbränna nästa?