Mitt värsta träningsminne

Varje vecka väljer jag och mina bloggkollegor ut ett ämne att skriva om. Det ger nya infallsvinklar och nya tankar. Dessutom har det gett mig en rejäl bloggspark i baken. Den här veckan skriver vi om vårt värsta träningsminne och det första jag kom och tänka på var Vätternrundan. 

2014 fick jag för mig att köra Vätternrundan snabbt. Dessutom fick jag för mig att köra Paris-Roubaix, ett klassiskt lopp på kullersten. Dessa två lopp låg med endast 6 dagar emellan. Två klassiska endagslopp med 6 dagar emellan, totalt 51 mil med ungefär 20 h cykeltid.

Vägen till Vätternrundan var kantad av tvivel, på att jag inte kunde cykla snabbt och på att jag inte ville sinka klungan. Det var först när vi körde genrepet på gamla E4an som jag kände att det skulle gå. Våren gick i träningens tecken och jag kände mig ruskigt stark.

Vi genomförde Paris-Roubaix med bravur och körde hem till Sverige trötta och möra på måndagen. Nu skulle jag bara ladda om inför nästa drabbning. Kroppen var trött och på onsdagen gjorde jag en failcykling där allting bara sa nej. Jag åt lite tårta på skolavslutningen och körde till Motala där Erik och jag laddade med pasta och kanelbulle.

Vi rullade ut från Motala i medvind tidigt på lördagsmorgonen, jag och ett guldgäng från Cykellistan. Det  gick fort och smidigt hela vägen ner till Uppgränna. Här tyckte jag att det gick lite för fort. Genom Skärstadalen splittrades klungan i nerförsbackarna och vi lite lätta (viktlätta alltså) fick jaga ikapp efter varje nerförsbacke.
I Huskvarna var jag såå trött och sa till Erik att det inte var kul längre. Här föll dessutom mina första tysta tårar i klungan. Efter Jönköping möttes vi av en vägg, en  motvindsvägg. Nu skulle vi kriga oss fram! I Bankeryd väntade guldsupport som efteråt berättade att jag var helt väck. Men jag tryckte lite godis, en macka och lite jordnötter och sen på det igen.

Det väntade verkligen ett krig, ett motvindskrig. Vi var många som var lite för slitna och några som fick ta lite för långa förningar. Uppåt Karlsborg ville jag bara stanna. Kan vi inte stanna lite, jag vill bara sätta ner foten lite.
Vi nådde Boviken, vårt nästa stopp och skulle snabbt fylla flaskor och kissa. Jag slog mig fram i kön, haffade 2 cm kaffe också och sprang tillbaka till cykeln. Då brast det. Tårarna bara spruta och mina cykelkompisar frågade vad som var fel. ”Jag vill inte längre” sa jag och snörvlade. Det var inte kul längre!! Jag var nog både trött och sliten.

Som tur var peppade mina kompisar mig, bjöd på godis och trygga ryggar att följa. Efter att ha ätit upp mig ett par mil så kunde jag vara med och dra klungan igen.
Vi nådde Motala på 9 h 45 minuter och den känslan att rulla in i Motala var magisk!

Såhär efteråt så säger jag att jag aldrig vill göra om Vätternrundan igen. Men som jag blev påmind om i lördags: jag gjorde två stycket endagsklassiker inom loppet av 6 dagar på kanontider båda två! Även om jag där och då var förstörd så är jag numera stolt.

Läs gärna om när Anna svor i headsetet och om Idas cykelsemester som gick mindre bra.

Dåliga minnen är roliga att titta tillbaka på i efterhand. Vad har du för dåligt träningsminne? 

Egoväggen

Jag har en hel garderob med träningskläder och cykelprylar. På insidan av garderobsdörren har jag sedan en tid tillbaka en inspirationsvägg. Där sitter bra bilder, nummerlappar och andra små komihåg av saker jag är stolt över och som jag har gjort bra.

Det är en himla boost att öppna garderoben för att plocka fram kläder till ett pass och se sina tidiga prestationer. Vissa bilder får mig alltid att le lite extra. Bra minnen helt enkelt!

Idag gjorde jag om väggen, med samma målsättning som tidigare men med nya bilder och nya nummerlappar. Saker jag är extra glad och stolt över. Minnen värda att titta på ofta. Paris-Roubaix kommer alltid ha en självklar plats. Eller den där selfien på mig och Erik efter att vi cyklat väldigt snabbt på gamla e4an. Eller målgången av cykelvasan. Eller hela cx-cirkusen. Jag inser att jag är rik på fina upplevelser och vill bevara känslan av dessa länge! 
egovägg
Alla bilder kommer från min instagram (@annamjansson) och är utskrivna genom Superprints.

2014 – listan

Jag har försökt sammanfatta året i en bästa-lista. Punkter som jag tycker har varit minnesvärda och bäst helt enkelt! I bokstavsordning kommer här favoriter från året med bilder och länkar. Vilket år det här blev!

Årets foto: Patrick Cole gjorde det igen. Kvällsljus och mr Flash i en gyllene kombination. jansson-cyklar-13
Foto: Patrick Cole

Årets ”hitta vilse”-pass: Hökafälten nere i Mellbystrand. ”Här borde nog vara en stig” som blev till ett långt och bra cykelpass med mr Flash. 2014 är överlag året då jag vågat prova nya stigar och vägar, vissa stunder mer vilse än andra, alltid ett cykelminne rikare.
IMG_9595

Årets glass: På piren efter ett varv på Bankerydsleden. Varm dag+kall glass är en given kombination.

Årets jacka: Zap Jacket. Som att bära en miljon små diamanter som glimmar i mörkret. Jag tycker fortfarande att det är barnsligt kul att ha den på mig!
IMG_0826

Årets kamp: Att inte bli varvad av Tommy! Blod, svett och skratt under årets wåffelcross.

Årets kedjebrott: Jag och Gustav åker till Säter för att vara med på träningstävling med halva svenska eliten. Min kedja bestämmer sig för att gå av mitt framför Emil Lindgren. Det kan hända även den bästa osv osv…

Årets klunga: MR GRANDE!
IMG_8916

Årets käftsmäll: Släng dig i väggen Bengans backe! Någon gång i våras klarade jag av min nemesis och öppnade upp ett back-självförtroende utan dess like! Det är häftigt vad hjärnan kan åstadkomma.
IMG_8773

Årets kortaste pass: Sadelskruven som gick av i mitten av Dunkehallabacken, 1,5 km hemifrån. Gick av och gick av, jag drog av den. Lite för stark för mitt eget bästa ibland. Sen åkte jag och Ester hem fick fika istället. Total passlängd=under 4 km.

Årets kullersten: Paris-roubaix bjöd på många men Arenberg är den värsta! Hur dålig får kullersten vara?! Att cykla kullersten handlar om att hålla tempo, hög kadens och få ett flyt. Jag fick inte in något flyt alls i Arenberg! Det kan bero på att jag började få duktigt ont i underarmarna. Men jag utnämner det till den värsta kullerstenen någonsin!
IMG_9238

Årets köp: SuperXet! Utan tvekan. Så himla lärorikt och utvecklande och roligt. Han har öppnat massor dörrar till nya bekantskaper, ny träningsform och mängder med skratt.
IMG_0654
Foto: Janne Bäreteg

Årets lataste funktionärer: Ester och jag under SM. Vi åt mest blåbär och glass. Ibland solade vi i våra solstolar, ibland hejade vi på tävlande. En förmiddag hängde vi om 2 band, det var vår uppgift den förmiddagen. Men lika kul hade vi för det!
IMG_9819

Årets lerigaste pass: Svårt val mellan två guldkorn.

  • Lerigt pass 1: Ester och jag sommarcyklar i Mellbystrand. Vi hamnar mitt i ett sommarösregn. Först gömmer vi oss under ett träd, sen upptäcker vi att cykelstigen är borta pga skogsavverkning. Vi släpar cykel, bär cykel och cyklar lite. Regnet det öser ner. Precis lagom när vi kommer hem skiner solen igen.
  • Lerigt pass 2: Tommy och mitt lerpass på cx från i höstas. Jag skulle hitta vägen och leder oss rakt ut på en leråker. Vi skrattade mest åt misären, Tommys växlar sa upp sen och sen drack vi kaffe.

IMG_9487

Årets lyckligaste pass: SUB10-gänget på gamla E4an. Ett genrep inför Vättern. Första gången jag insåg att jag kunde cykla snabbt. Efter vätternångest och tempoproblem släppte det äntligen!
Vi cyklade snabbt och jag hade lovat Erik att ta en lycklig selfie:
20140421-205545.jpg

Årets pepp: Jag är evigt tacksam till Erik som fick mig att tro på mig själv och som fick mig att våga både Paris-Roubaix och Vätternrundan. Nästa år ska vi cykla mitt hatobjekt backe men mer om det senare.

Årets pryl(ar): MucOff. Stundtals känns det som om jag inte har gjort annat än att tvätta cykel. Med MucOffs produkter går det lite lättare att få bort leran och grästet och allt annat som sätter sig.
P1010564

Årets skor: Mina gula Mavic. Efter nästan ett år i garderoben åkte dom fram dagen efter Vätternrundan. Sen dess har jag inte tagit av mig dom. Nu är dom så slitna efter cross-säsongen så det finns nog ingen återvändo. Jag behöver nya till nästa år!
IMG_9651

Årets smultron: Styrelsemöte goes lagtempo goes punka. Grabbarna lagar punka (inte min cykel!) och jag äter smultron i vägrenen. Sen cyklar vi igen. Att dopa sig med smultron var ett smart drag det passet.

Årets tårar: Vätternrundan SUB10. Tidspressen och en sliten kropp gjorde det tufft. Jag smyggrät redan i Jönköping och ville bryta, då är det ju typ 20 mil kvar… I Bråviken var jag trött, så trött att tårarna ohämmat sprutade. Jag vet inte vad som fick mig att skratta men 2 minuter senare satt jag på cykeln igen. Jag åt och drack och 3 mil senare var jag på topp igen.

Årets tävling: Hela CX-cupen, så himla lärorikt och roligt. Det mynnade ut i SM i Göteborg och toppform och världens bästa hejarklack! 141116_slottsskogen_cx-68

Årets upplevelse: Velodromen i Falun. Först vara känslan ”herregud det här kommer aldrig att gå” och sen var det en sån himla adrenalinkick när vi plockade linje efter linje. En så himla pedagogisk grundkurs att alla som köper cykel borde få möjlighet att gå den!
IMG_8553

Årets vägg: Motvind på Öland. Långpass med ena halvan sidvind och andra halva motvind. Själv på det öppna Öland är inte att rekommendera!
IMG_9728

Årets tack: Till sambon som alltid ställer upp, sköter markservis och ger mig ton av kärlek. Till Öster cykel för ovärderlig hjälp och support. Till Tommy för skratt, kaffe och för att du tror på mig. Till Arne för service och tålamod. Till Ester och Erik för att ni är ni, världsklass! Tack till ”ingen nämnd ingen glömd” för många cykelmil, för skratt och cykellycka.

Har jag missat något guldkorn? Vilka favoriter har du från året? 

Året enligt Instagram

Året närmar sig sitt slut och sammanfattningarna börjar dyka upp på olika bloggar runt om. Jag smygstartar med att sammanfatta mitt år enligt instagram (@annamjansson). Det här är mina mest likade bilder under året och jag tyckte de sammanfattade det hela bra. Vi börjar bakifrån och sparar det bästa till sist!

instagram5-4Nummer FEM:
Wåffelcrossen i lucianattlinne. Vi sammanstrålade vår säsongsavslutning med scouternas insamling till Musikhjälpen. Folk kom utklädda till stjärngossar, tomtar och supermän. Tillsammans samlade vi in över 3000 kr till Musikhjälpen.
Nummer FYRA:
SuperXet och framför allt den supersnygga hylla som sambon byggde till mig. Årets bästa och mest utvecklande köp (cykeln alltså!) och en riktigt snygg cykelförvaring.

instagram3-2Nummer TRE:
Första gången jag simmade 1000 meter men kom på att jag räknat fel och det bara var 975 m. Också samma gång som crawlet släppte och jag kunde simma långt och länge utan bekymmer i bassängen. En häftig känsla!
Nummer TVÅ:
SuperErik och jag i mål på Paris-Roubaix. Kanske det värsta jag gjort i år! Skitiga, svettiga och överlyckliga efter 10 h skakande på franska kullerstenar. Helt klart en cool upplevelse.


Nummer ETT:
Cykelvasan 2014. Jag slet mig i mål under 4 h, spurtade så jag ville kräkas efteråt men var här superlycklig (trött+endorfinhög). Så himla häftigt när kroppen ville prestera.

Vilket år!! Fullt av upplevelser och skratt. Det önskar jag mer av 2015. 

Flashbacks under dagens tour

För en månad sen stod jag och Erik inne på velodromen i Roubaix, skitiga men överlyckliga över att ha fixat a sunday in hell.
Idag gick Tour de France genom Roubaix, över kullerstenen vi rullat och slutade i Arenberg. När jag fick se velodromen i Roubaix blev jag helt nostalgisk. En sån symbol för racet vi gjorde. Erik och jag hade innan skojat om vem som skulle spurta ner vem i velodromen. Jag hade ju faktiskt till och med tjuvtränat velodromkörning i Falun. Väl där, under racet, var jag bara överlycklig och skittrött och så himla nöjd och glad. Erik vann såklart spurten.

Det var skönt med en flashback idag. En fantastisk prestation gjorde vi då precis som tour-åkarna idag. Kullersten är inte att leka med, vi hade iallafall tur med vädret.
IMG_9277

Energin som tog mig runt Paris-Roubaix och Vättern

När det kommer till energi gäller det att hitta det som fungerar för sig själv. Kanske är inte mitt energi-recept något för dig. Men förhoppningsvis kan du kanske få något tips genom att läsa vad jag använde under de senaste loppen.

För det första handlar det mycket om att äta ofta. Jag småäter hellre än att trycka i mig något en gång i timmen. Det är lättare på racer och svårare i klunga. På Paris-Roubaix åt jag något efter varje pavé-avsnitt och under Vättern försökte jag äta varje gång jag låg sist i klungan. Sätt en regel för när du ska äta och försök att hålla den! Det är när jag missar att äta som dippen kommer och världen känns avgrundsdjup.
20140625-105102-39062519.jpg
High5 Energigel Sockerlösning i plastförpackning. Godast enligt mig. Lite mindre starka och lite mer smak. Har man tur kan det smaka som varm saft (särskilt apelsingelen). Dessutom lätta att bita av toppen på och i smart förpackning som passar fint i fickan.

High5 zero Brustabletter med elektrolyter. Ger vattnet god smak och balanserar upp mineralerna vid svettningar. Jag har svårt att dricka ”vanligt” vatten och kör gärna en halv sånhär i varje vattenflaska. Under hård träning eller lopp åker en hel tablett ner i flaskan.

Zipvit Energy chews Som vingummi fast i sportsammanhang. Nyaste favoriten! En energiboll med snabb energi. Framför allt skönt att tugga på något ibland. Supergoda och ger snabb energi till kroppen.

Runekakor Det här receptet fick jag av super-Erik. Här snackar vi energi! Knäcksmet med havregryn, nötter och vad du önskar. Lika delar av grädde, socker och sirap får koka ihop. Sen hälls detta över blandningen av havregryn (jag tillsatte torkade blåbär också). Billiga energikakor, enkla ingredienser och bra energi. Som vanligt skönt att tugga på något under loppet!

Snickers Snickers är ju det bästa cykelgodiset. Choklad och nötter ger bra energi. Det går ju att göra egna också. Jag köper mini-snickers. De är perfekta att slänga in i munnen på en gång. Inget att bita av och stoppa ner i fickan igen.

Dessutom hade jag en belöning i bakfickan. Jag älskar hallon-lakrits-skallar från Bubs och hade såna småpåsar att ta till vid speciella tillfällen. På Vättern hade jag lovat mig lite belöningsgodis när vi vände i Askersund. En bra motivation för att komma lite längre!

High5 och Zipvit kommer från Öster cykel som senast jag tittade in där hade välfyllda förråd. Fyll på ditt energiförråd innan semester!

Vad använder du när du cyklar eller tränar hårt?

Paris-Roubaix – Coola gubbar

Det absolut häftigaste med Paris-Roubaix var alla roliga människor som deltog. Allt ifrån tandem (jajamen!) till heldämpade cyklar. Allt ifrån powertanter och seniga italienska gubbar i vita bibs till de brittiska tjejerna som åkt ner för att göra detta ihop. Det var långa, korta, smala, tjocka, gamla och unga och från många olika länder.

Absolut coolast var nog dessa gubbar. Jag vet inte vart ifrån dom kom eller om dom körde hela eller halva men coolast var dom iallafall! Snacka om att gå all in! 
20140612-223053-81053945.jpg

Hur mår kroppen?

Ja, hur mår kroppen efter helgens drabbning?

Direkt efter målgång på Paris-Roubaix var jag sliten men säkert så överlycklig att jag inte märkte hur sliten. Jag hade ont i underarmarna och i fingrarna men i övrigt oväntat okej. Fingrar och underarmarna gjorde kalasont på kvällen, natten och morgonen efter. Sådär så det var pest att lyfta en laptop eller klämma lite på vattenflaskan.
Det vänner och bekanta frågar om mest är blåsor i händerna och hur rumpan kändes efter lång tid på sadeln. Jag hade inget bekymmer med något av det.

Under bilresan hem körde jag kompressionstights hela vägen hem. Benen har känts okej, lätt träningsvärk bara. Det hade ju kunnat vara värre. Lite träningsvärk i rygg samt axlar, säkert av allt skakande.

Idag kom resten av kroppen ikapp. Jag är trött, håglös och vill mest bara ligga på soffan och se en dålig serie. Det värsta är nog att jag inte får i mig någon mat. Sen i måndagskväll har jag fått tvinga i mig måltider, jag vet ju att jag måste äta men det går inte. Inte ens frukost som brukar vara en favorit. Hur ofta händer det att jag inte dricker upp morgonkaffet för att jag inte ”orkar”?

Imorgon blir det prio soffläge!
20140611-211522-76522603.jpg
Lugn cykling ikväll, vackert men tyvärr inte roligt någonstans.

Paris-Roubaix Cyclotourisme – den långa och svamliga versionen

Jag vet inte riktigt var jag ska börja berätta om denna resa. Det är så mycket detaljer, så mycket intryck. Vissa bitar kommer att få egna inlägg, men var beredd på en lång rapport om en söndag i helvetet.

Vi bilade ner på fredagsnatten, jag och min dreamteampartner Erik och hans bror Andreas. Jag sov hela natten, hade varit småförkyld tidigare i veckan och behövde min skönhetssömn. På lördagen väntade vi in vårat hotellrum, nervöskollade vädret som utlovade regn och sov lite till. Framåt eftermiddagen käkade vi och hämtade nummerlappar och kollade in starten.
På marken finns sprayade markeringar att följa under loppen. Vi var lite oroliga att missa någon markering då de inte var större än typ en sko storlek 44.20140610-133445-48885374.jpgStorlek 37 i jämförelse till markeringarna. Överlag ett väldigt bra system för vägmarkering.

Vi åkte de första 22 km med bilen för att kolla in första pavéavsnitten. Pavé är samma sak som kullersten. Det var en 3-stjärning (5gradig skala) bit som jag och Erik tyckte verkade överkomlig. Sen rullade vi den med bilen och bara garvade. Vi kollade också in Arenberg, kanske den mest kända pavén och 5-stjärning. Herregud! Hur ska vi klara det här?!

På racemorgonen ringde klockan 05.00. Regnet öste ner och vi tryckte små yoghurtburkar ihop med en brödbit. Regnjacka eller inte? Skoöverdrag? Ska det klarna upp?
Vi plockade med det mesta och satte oss i bilen kl 06. Starten ligger inte i Paris som man kan tro utan i en by som heter Bohain. Väl där var det många cyklister men också många som redan var iväg. Loppet är nämligen av brevé-karaktär med valfri start mellan 05.00-07.30. Vi hade planerat att starta kl 07 men världens längsta toakö gjorde att vi kom iväg kl 07.25. Det var uppehåll, 15 grader i luften och lite morgonkyligt.

Första 2 milen var ganska kuperade och jag var ganska trögstartad. För dålig frukost? Förkylningen från tidigare i veckan? Vi rullade lugnt och närmade oss första pavéavsnittet.

Jag vet inte hur man ska kommentera pavén. Tänk er sämsta svenska kullersten (Gamleby torg, torget i Gränna, Gamla stan) fast lite värre, där liksom det fortfarande är stora stenar och väldigt ojämnt. Lägg där till stora hjulspår (nedsänkningar) på varje sida där kullerstenen är ännu värre. Förhoppningsvis har du en hyfsad mittkant att åka på… Tricket var hög kadens och låg växel. Trampa, trampa och försöka få in någon rytm.20140610-133446-48886288.jpg En fin bit pavé.

I alla fall kom vi över första, skrattade åt det hela och delade med oss av tips och trix. Det är 26 pavéavsnitt på 21 mils cykel vilket innebär minst 1 avsnitt per mil. Ibland kom de lite mer sällan vilket också innebär att de ibland kommer lite mer ofta.
Mellan varje avsnitt försökte jag både dricka och äta. Jag har nog aldrig ätit så mycket på ett race som det här men jag hade hellre ingen ”jag vill bryta”-djup dipp.

Något av det bästa med Erik är att vi tänker likadant kring avklarat lopp. Båda tänker i bråktal så efter 2 mil (innan första pavén) konstaterar vi nöjt ”1/10 är avklarad!”. Vi delade in loppet efter depåer som kom efter 42, 90, 140, 182 kilometer och målet på 212 kilometer. Att klara av 4-5 mil händes överkomligt och vi tuggade på i bra tempo. Efter varje pavé väntade vi in varandra och ökade sakta till någon marschfart på de mer lättcyklade bitarna.

Första 42 kilometrarna och dess 4 pavéavsnitt var leriga som tusan! Vi gled runt och försökte hålla oss på cykeln. Leran satte sig väldigt effektivt mellan broms, framgaffel och däcken. Eftersom vi båda hade tryckt på större däck så fanns det inte jättemycket plats för leran att försvinna. Vi stannade för att rensa lite lera emellanåt och hittade en rot som visade sig bli vårt viktigaste verktyg. Den använde vi många gånger när det gnisslade för högt.20140609-230835-83315149.jpgRensar lite lera med det nya superverktyget.

Franska depåer visade sig vara en kakbuffe vilket vi båda skrattade åt. Vi hade nämligen skojat om crossisant- och rödvinsdepå innan. I första depån tog vi vår stämpel och lite vatten och rullade vidare. Gladare funktionärer är de under Paris-Roubaix får man leta efter. Allez! Allez! Bon courage! Att dessutom vara en av 22 kvinnliga deltagare gjorde att man fick lite extra pepp.20140609-230829-83309521.jpg
Till Arenberg-depån kom vi också utan några större bekymmer och tog ett lite längre stopp. Här väntade Andreas på oss med lite proviant och nya flaskor med sportdryck. Jag var lite seg, åt allt jag kom över och tog stämpel för vidare cykling. Nu skulle vi genom Arenberg-skogen.20140610-133447-48887082.jpgDet var hur cool känsla som helst att rulla ut på raksträckan, över järnvägen och in på pavén precis som proffsen gör. Sen att vi inte alls höll samma tempo som proffsen men ändå. Arenberg (5-stjärning värsta sorten) var helt hemsk. Stenar huller om buller och inget ”bättre spår” att ta. Vi dundrade på i bästa takt. När man tappar tramptempo tappar man också allt flyt. Det är bara att försöka komma in i det igen och välja minst jobbiga väg.

Under nästkommande 5 mil var det 8 pavéavsnitt. Här kom dom tätt, var långa och hade många stjärnor. Jag började dessutom få galet ont i underarmarna. Jag försökte sträcka ut men det hjälpte knappt. Såhär dagearna efter ser det ut som lätta blåmärken på armarna… Jag körde mer och mer safe i kanterna. Det handlade mer om att köra hela loppet än att köra alla pavéavsnitt. Dessutom, kör proffsen på kanterna så får jag också göra det!!

I depå nr 4 efter 140 km jublade vi är 2/3 avklarade av loppet. Vi åt en macka, såg andra som var i sämre skick än oss och fyllde på flaskorna. Här efter kom lite kortare avsnitt med pavé, bara 500-700 meter. Det var välkommet, vi var slitna men ändå vid gott mod. Jag tror vi båda började inse att vi skulle klara loppet och räknade ner. 42 km till nästa depå och sen 27 km till mål.

I Bouvines (sista depån) serverades förutom kakbuffen, apelsinklyftorna och den blaskiga saften också cola. Känner man mig väl så vet man att jag älskar kall cola när jag är cykeltrött! Jag svepte en mugg, tog en lyckobild på colaflaskorna och skulle äta en croissant. Serveras det croissant i lopp så måste man ju äta det! I just den här depån var dom dock slut… Fail! Inga franska croissanter för mig under detta franska lopp. Någonstans här insåg jag också att vi skulle fixa loppet. Ett lyckorus genom hela kroppen!

27 kilometer kvar och 8 pavéavsnitt kvar. Vi räknade ner. Vi firade mitt distansrekord (186 km) med en gel och plockade kilometer efter kilometer. Det gick segt på kilometerräknaren men framåt kom vi. När vi kom in i allén i Roubaix (också tv-känd) kändes det så jävla bra! En höger sväng och in på velodromen. Jag har ju varit i Falun och tjuvtränat på velodromkörning så jag gick upp något sträck på sidorna och njöt av att vara i mål. Så lycklig! Så stolt! Så glad! Så trött! Så ont! Så himla värt! Vi tog lite teamfoto, låg på gräset och gratulerade varandra och skröt om vår prestation för Andreas. Efter loppet bjöds det på macka, öl och ett diplom. Vi kollade in de välkända duscharna och Erik tog en dusch medan jag hängde vid bilen. Jag fick duscha hemma på hotellet istället.20140609-230831-83311284.jpgAlltså detta lopp! Det har varit så vackert på den franska landsbygden. Små byar, långa sädesfält, odlingar, röda vallomblommor som kontrast. Doften av fläder samtidigt som du skakar sönder på ett pavéavsnitt.

Det har också varit hemskt jobbigt. Kullerstenen som åt upp benen effektivt. Längden, antalet pavéavsnitt, värmen, leran och senare under dagen dammet. De mest universella språket måste vara pusten alla gjorde efter pavéavsnitten. Förståelsen mellan varandra var hög oavsett modersmål. Överlag, alla dessa nationaliteter och personligheter och cyklar som cyklade detta lopp. Det får bli en egen historia. 20140609-230834-83314171.jpgOm du bör göra det? Ja! Om jag kommer göra det igen? Troligtvis inte! Däremot har jag och Erik redan storslagna idéer inför nästa år. 

Antal punkteringar?

Jag vet att ni undrar, hur många punkteringar fick dom?

Vi hade nog med 9 slang, ett par med oss i första laddningen och ett par i reserv som Andreas kunde leverera vid depåstopp Arenberg. Vi hade kolsyrepatronen beredda för 4 punkteringar (lite lyx som Erik uttryckte det!). Vi var förberedda på mååånga punkteringar…

Vi klarade oss utan en enda punktering. Zero. Zéro!
20140610-071452-26092469.jpg
Vi fick rensa lite lera med ett superverktyg. Vi fick skruva åt en skruv på mitt flaskställ. Det var enda mekaniska bekymren vi hade.