Föreläsning med Annie Söderberg

I lördags hade vi klubbdag med La lepre stanca. Dagen innehöll cykling, föreläsning och årsmöte. Jag kom lagom till föreläsningen med Annie Söderberg. Annie är idrottsfysiologisk tränare och landslagstränare. Enligt mig hade hon intressanta och roliga infallsvinklar på träningslära och idrottsfysiologi. Mycket av det som Annie sa var känt sen innan  men det är alltid roligt och nyttigt att få höra det igen från någon som har koll på ämnet.

Annie berättade bland annat att den lågintensiva träningen inte är idrottsspecifik så du kan lika gärna hoppa studsmatta i 4 h istället för att cykla om du nu känner för det. Och så pratade hon om det fantastiska pedalvarvet och det magiska med att kroppen faktiskt fattar vad den ska göra varje varv. Kroppen är en rätt cool manick men det visste vi ju redan!
Sen pratade vi om styrketräning, återhämtningskäk (älskar att Annie tyckte chokladdryck var ett bra alternativ!) och formtoppning inför ett lopp.

Vi avslutade klubbdagen med årsmöte, medaljutdelning för randonneurerna och after bike.

Fotograf: Philip Lundman
Eftersom Annie berättade att hon ibland snor saker så snodde jag en bild på henne från Red rabbit racing

Ett tacktal

Jag är med i ett nätverk för tränings- och hälsobloggar. Det är så himla inspirerande och har gett mig en skjuts att skriva igen. Den här veckan skriver vi tacktal, fina tacktal som berör. Läs till exempel Marias och Charlottas så förstår du vad jag menar.

Jag har ett bra liv. Ett liv där jag väljer att göra det jag är skoj och där jag utmanar mig själv i lagom dos och på flera plan. Men det hade inte gått utav vissa personers hjälp. IMG_5547.JPG

Tack finaste Stefan för att du är den du är och för att du orkar med mig och mina egenheter. För att du alltid ser till att det finns mat i kylskåpet och kärlek när jag behöver det som bäst. Tack för att du ger mig tid att hitta på konstiga äventyr och för ditt tålamod med smutsiga cyklar och konstiga prylar överallt.

Tack till Tommy, Arne och Öster cykel för att ni alltid tror på mig. För att ni hjälper mig med mina cykelprylar och alltid ser till att jag har servade grejer. Men också tack för allt ni har lärt mig om cykel och för ert tålamod när jag ställer konstiga frågor eller undrar hur man drar en vajer. Det är alltid kul att hänga hos er!

Jag vill ju typ tacka alla. Tack till familj och vänner som förstår och aldrig ifrågasätter. Till Malin och Ester för att ni alltid är världsbäst på att vara peppande. Till Erik som har dragit med mig på konstiga äventyr. Till Maja som sa att jag hade ett snyggt löpsteg. Tack till Anders S som sett till att jag har god cykelcrossteknik. Tack till Calle som fick mig att följa med på en måndagsrunda och till alla LLSare för att ni utgör världens bästa häng. Och tack till dig som läser min blogg, kommenterar eller gillar, det gör mig alldeles varm i hjärtat att du inspireras av det jag gör.
hallandsåsen

Hej måndag!

Ny vecka, nya möjligheter. Den här veckan är fylld av roliga saker.

Måndag:backintervaller i vattenledningsparken. Kanske sjukt ohälsosamt i minusgrader, eller så blir det jättekul. Men efter kalla pass får man ju dricka varm choklad, det är ju en regel! Samling 18.00 i botten på backen.

Tisdag: wåfflan by dark. Samma koncept som vanligt men i mörkret. Pannlampor, kaffe och bulle. Kan inte bli annat än toppen.   Onsdag: La lepre stanca-spinningen. Jag tänker inte missa fler gånger nu!

Torsdag: Team öster cykel-spinningen. 

Fredag: Happening hos Öster cykel. Jag hoppas hinna dit efter jobbet. 

Lördag-söndag: Jag ska på cykelrelaterad utbildning. Och så hoppas jag kunna springa ett pass eftersom jag igår tackade ja till det där lite tokiga upptåget som gäller löpning. 

Mastig vecka men många kul saker. Vad ska du hitta på i veckan som kommer?   

La gara 2015

Igår var det dags för det årliga klubbmästerskapet La gara. 2013 körde vi spurter, 2014 var det checkpoints i lag och i år skulle det bli ett 11 mil långt linjelopp. Tidigare år har arrangemanget varit lite hemligt medan det i år var öppna kort. Det tror jag bidrog till deltagarrekordet. Ett 70-tal personer samlades på Stavåkra för kaffe, försnack och ”ska du ha benvärmare eller inte?”. la gara
I år delades det upp i en ride, för det som ville ta det lite enklare, och en race-grupp för dom som ville tävla om mästartiteln. Jag ville självklart försvara bucklan som jag vann förra året och anmälde mig till race. Tyvärr skulle jag stå som ensam tjej på startlinjen i lördagens race men bestämde mig för att kötta på bra ändå.

När de snabba grabbarna tryckte på i första backen blev vi några få kvar. Jag, Calle och Claes höll sällskap och högt tempo första 2 milen innan Claes tröttnade på mig och Calle och körde vidare. Vi hängde inte läpp över det utan fortsatte vår färd ner mot Bondstorp. Där cyklade vi ikapp den ride-grupp som startat sist och la oss i klungan ett par varv. la gara

Vi svängde in på perfekt småländsk grusväg och helt plötsligt sa Calle att det bara var 1 kilometer kvar till lunch. Och mitt ute i skogen på en fotbollsplan stod Nonsens och bjöd på pulled pork taco. Sämre cykellunch har vi ju ätit och efter den obligatoriska 30minuters pausen satte vi av igen.

la gara

Nu väntade Col de pauseben som var 3,5 kilometer seg uppförsbacke på grus. Men som alla vet, när det är uppför så går det sen nerför och vi rullade nerför snabbt i medvinden. Sen blev vi ikappåkta av ett snabbt gäng, låg med lite i klungan och släppte i en uppförsbacke.
Det skulle bli Calle och jag de resterande 5 milen där jag var den som hade en bättre dag av oss två. Vi njöt av fina vägar och bra väder, småtjafsade lite om mitt dåliga lokalsinne och åt upp godiset vi hade med. Helt plötsligt var vi vid Järstorp och hade inte så långt kvar tillbaka till Stavåkra där det väntade after bike.
la gara
Det blev en fin dag i sadeln, där jag hade lite kvar i benen till sista backen. Visst hade jag kunnat cykla fortare men igår använde jag energin till att dra hem en god vän. Nästa gång är det jag som behöver den hjälpen. Och jag är inte säker på att 4 mil solocykling hade varit lika kul igår.

På kvällen följde bankett, prisutdelning och föreläsning av Daniel som i somras körde Transcontinental race. Det blev som sig bör en trevlig heldag i cykelns tecken. Och bucklan fick följa med hem ett år till…

La leprelitos

Igår fick jag leda de små La leprelitos. Jag improviserade ihop ett pass på Kabeland med snigeljakt, följa John och safari i den ”stora djungeln”. Allt handlade om cykelglädje och efteråt high fivade vi och åt banan. Det var så roligt att se hur modiga och starka klubbens minsta deltagare var. Jag tror inte det finns något sötare än små barn på cykel! 
la leprelitos 

Rapha 12 hills

Solen stod högt på himlen när vi samlades vid Cykelköket för inskrivning till dagens äventyr, Rapha 12 hills. Tolv av Jönköpings backar skulle besegras, en total sträcka om en sisådär 15 mil ihop med valfri lagkamrat och ett stämpelkort. Jag hade valt att utmana Susanne och såg fram emot en bra dag i sadeln. För min del spelade det ingen roll om vi gjorde två, sju eller alla tolv backar eftersom jag har varit så trött senaste tiden. Men jag ville gärna ha en dos sol, skratt och lite fika på vägen.

Efter inskrivning blev det lite mingel och lite info innan det blev dags att klicka i. Det var så himla roligt att se alla par cykla åt olika håll. Backarna behövdes inte tas i någon speciell ordning utan du var själv fri att välja väg. Jag är evigt tacksam till Calle som gick igenom kartan med mig. Som ni säkert vet är lokalsinne inte min starka sida men dagen till ära hade jag stenkoll.

rapha 12 hills

Vi cyklade utåt Tabergsdalen för att bestiga Sandseryd, Åsagård, Tabergstopp och Georgslid. Vi pratade på mellan backarna för att sen hitta vårt eget tempo uppför. Suss som i vanliga fall cyklar på platta Visingsö fick en rejäl utmaning dagen till ära. ”Finns det såhär branta backar?”. Hon kämpade på i gott mod och det var härligt att se någon cykla så prestationslöst som hon gör. Jag försökte hela tiden peppa med hur nästa klättring skulle se ut och hur lång den var.

rapha 12 hills Vi vände österut för att ta oss över Ryttarns mosse ner mot Huskvarna. Nu skulle vi ta Södra och Norra klevaliden. Jag har ju kört Norra tidigare och jobbar precis jämte södra så jag vet att det är ordentliga backar. Vi pinnade på bra uppför Södra och jag belönade mig med en glass och Suss med en cola uppe på toppen. Sen rullade vi ner Ådalsvägen och tog oss an Norra klevaliden.

Vi bestämde oss ganska tidigt för att göra nio backar. Det kändes alldeles lagom för vår del. Så efter lite fika på gårdsrosteriet tog vi Hillinge och vände hemåt via Kaxholmsbacken. Vi var tillbaka på Cykelkökets god tid för en bra after bike på cykelköket.
rapha 12 hills

cykelköket

Så himla trevligt och prestationslöst event! Alla var glada och nöjda och jag fick en toppendag tillsammans med Suss. En såndär dag när allting stämde fint och som jag kommer kunna leva på länge.

Sol, glass och bad

Vad gör man av en oplanerad lördag? Lite cykel, lite fika och lite bad kanske?

Solen stod högt på himlen och jag smörjde in mig med solkräm och gav mig iväg. Första stoppen skedde efter 4 km, uppe vid Tolarp, där jag hälsade på lite vänner som var ute och klippklättrade. Sen satte jag av mot Bankeryd där den enda planen var att se Vätternrundans snabbgrubber rulla förbi 14.30. Jag hade alltså ett par timmar att slå ihjäl och kom på den geniala idéen att cykla Bankerydsleden. Jag tog den medsols, till skillnad från hur jag har gjort tidigare gånger, och upplevde ett större flow. Det är en riktigt bra vandrings- och cykelled, som tyvärr blir lite igenväxt på sommar. Jag cyklade genom ängar och hästhagar och genom skogen. Sommarvärmen var påtaglig, på vissa stället tryckande, men de två milen var snart avklarade.

Jag landade i Bankeryd för glass, Cola och subgrupperna. Jag såg Team Tre berg – Bianchi (6.33 runt Vättern, galet!!) i toppen av Trånghallabacken och rullade sen neråt Jönköping igen. Innan jag var klar med utflykten stannade jag till på en strand och tog ett dopp i Vättern. Det var svalt i vattnet med skönt att svalka sig och bli av med skogsdammet.    
Bad efter cykel får bli ny tradition. Har du badat än i år?

Nuove strade mercoledì

Gårdagen bjöd på en magisk kväll. Vi cyklade nya vägar, på både asfalt och sportgrus, i motljus och medvind. Calle hade spanat kartan och hade knutit ihop en runda som skulle bjuda på det mesta.  

 VI satte av ut mot Axamo och Älgafall för att sen ta samma väg som jag och Mats tog in i skogen. Den här gången körde vi rakt fram istället för in på den igenväxta vägen. Via fin grusväg och i motljus kom vi ut vid Nackebo och satte fart neråt Bottnaryd. Längs slingrande vägar trampade vi neråt Mulseryd och skulle sen ta oss uppför ”kvällens utmaning”. Ryktet talade om grusväg, uppför och serpentiner. Jag petade i mig några hallonlakritsskallar innan backen för att vara fit for fight. Backen var inte så farlig som ryktet sa, det var mest mina ben som var lite sega efter all grusvägskörning.
Sista biten hem krämade jag ur allt som fanns, jag spurtade i varenda liten backe. När jag rullade genom staden slog kyrkklockan 22.00 och jag kunde summera en riktigt bra kväll – motljus, sommarkväll, trevligt sällskap, bra vägar och trötta ben.

Foto: @tobbed 

En sommarkväll

I måndags kom den. Den första riktiga sommarkvällen. Det var ljummet i luften, vindstilla och doftade sommar. Jag cyklade en Bratteborgare med SubUrban, perfekt och kul klunga i lagom tempo för mina trötta ben. En fin måndagsrunda. Äntligen en skön sommarkväll, efter en lång och sval vår.  

  

Måndagsrunda #169

Måndag innebär måndagsrunda och så också igår. Jag hade ett tungt huvud efter en tuff dag på jobbet och behövde verkligen rensa hjärnan. Men det var en krig mot mig själv för att komma iväg. Soffan och tröttheten lockade lite för mycket. Till sist vann cykelsugen och jag trampade upp mot Mariebo.

Vi var ett stort gäng på plats när Nicke började dra i trådarna för kvällens grupper. Jag valde att hoppa på mellangruppen med Urban i spetsen. Jag ville trampa snabb klunga och inte behöva tänka på så mycket annat. Vi satte av mot Habo i motvind, sidvind och medvind. Stundom gick det hur lätt som helst och efter nästa sväng var det som att möta en vägg.

 Vi rundade Habo och svängde ner via Fiskebäck mot Bankeryd. Jag var stundtals lite grinig (hej dåligt humör och lågt socker) men det vägdes upp av glada kamrater och skratt i klungan. Sen klättrade vi Torpleden innan vi rullade ner mot stan igen. Väl hemma var huvudet lite lättare och benen lite tröttare.