Igår skulle jag, Erik och Ted cykla lite distans. Lagom tempo, mycket snickesnack och mest sådär fint väder och trevligt var tanken.
Jag vaknade på toksegt humör och kände inte alls för att cykla. Med självförtroendet i höjd med knävecken kunde det bli en tuff runda. Dessutom blåste det som fan utanför fönstret. Kan man banga? Jag brukar ju inte göra sånt så jag målade på lite vattenfast mascara (allt går lättare om man känner sig snygg!) och tog på skorna.
Det visade sig bli en kamp mot motvind, sidvind, kantvind och kastvind nästan hela rundan. När det blåser så att kinderna fladdrar så vet man att det bara är att hålla hårt i styret och hoppas på det bästa. När det blåste som mest försökte jag krypa ihop och gömma mig bakom Erik. Det kändes hela tiden som att vinden vände och som att det aldrig blev medvind.
3 h senare kom jag hem till lägenheten igen. Efter lite dusch och mat kröp jag in under filten och somnade gott en stund på soffan.