Vi satt där vid frukostbordet. Jag iklädd cykelkläder och han arbetskläder. Jag hade ett mål om att cykla en omväg till torpet för att där få ta bilen och åka på kalas. Jag spanade på rundor söder ut, Taberg kanske.
”Tror du att det är asfalterat på den här vägen?” säger jag och pekar på Eniro och en väg söder om Sjöhult. ”Ja då, då kan du köra hela vägen runt sjön” svarar han. Jag spanar lite mer på kartan och klickar sen i pedalerna.
Det var motvindsinferno att cykla söderöver. Och jag kunde inte alls hålla de negativa tankarna borta. Jag har haft lite svårt med att hitta cykellyckan på sistone och igår var det kaos. Stundtals ville jag sälja cykeln och bara ringa efter skjuts. Men när halva rundan (trodde jag) var passerad så lättade det.

Jag svängde mot Sjöhult i Taberg och cyklade slingriga, tomma landsvägar framåt. Istället för att ta asfalten åt höger i Sjöhult så tog jag grusvägen rakt fram. Grusväg är ju skoj! Och genast släppte alla negativa tankar och den där prestationsångesten som legat som ett lock tidigare. För att cykla grus är lite som att springa trail, lägre tempo och inte så himla mycket rätt och fel.
Jag muttrade lite när jag nådde sprängstenen men tänkte att om cykeln har klarat kullersten så ska vi väl klara lite sprängsten. Och det är klart vi gjorde. Sen funderade jag lite på om det skulle bli någon asfalt någon gång… Men ingen asfalt i sikte utan snarare såndär sandig skogsväg som det finns gott om här nere. Jag trampade vidare. Lätt växel och hög kadens. Fruktansvärt vackert runt omkring mig. Men också ganska jobbigt. Ibland stannade jag för att kolla kartan i Eniro. Jag cyklade genom blöt sand, frusen sand och lera så att det skvätte. Stundtals med ett leende på läpparna och ibland lite bitter över att jag hade lyssnat på sambon där vid frukostbordet. Efter en stund dopade jag mig med en twix och bar cykeln förbi lite mer lera. 

När jag nådde Hyltene har jag nog aldrig varit så glad över lite asfalt. Att det dessutom var asfalt i medvind skadade ingenstans. Lite grus har aldrig skadat någon men mycket grusväg ger lätt trötta ben. Och så kanske jag borde ta tag i det där med att köpa mig en GPS till cykeln….