Besvikelsen under cykelvasan

Lika snabbt som helgen kom var den förbi. Det har varit fantastiskt häng med vänner, kul cykelupplevelser (som den där icke-cyklande sambon som tyckte det var kul och vill köra nästa år igen!!!) och en dos besvikelse över min egen prestation.

Jag ville prestera, jag ville klippa fjolårets tid. Min kropp och mina ben ville tydligen inte det samma. Kroppskrället har ägnat senaste 6 månaderna med att vara trött, ovanligt trött. Benen känns pigga och starka men de kan inte cykla snabbt. 
Jag har, efter att ha ätit lite glass och sovit på saken, förstått att banan i år var hårdare än innan och det tillsammans med värmen och motvinden gjorde att det inte bara jag som hade en tuff dag. 

Jag är nöjd över att jag genomförde, över min (trötta men snygga) kropp som ställer upp på mina tokigheter. Imorgon ska jag ringa vårdcentralen och be om en kontroll.    

annamjansson cykelvasan  Dammigt värre! 
 

Cykelvasan – uppladdningen 

Imorgon smäller det! Cykelvasan, min tredje cykling i fädernas spår. 

Idag har jag hejat fram Stefan, som supportande flickvän skjutsat, hejat och nervöst väntat vid mål. Supportersidan av cyklingen var en nervös historia, och varm. 

Imorgon är det min tur och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Jag kan inte slappna av! Jag vet att jg har gjort så goda förberedelser som möjligt, att cykeln är en maskin och att jag ska le runt hela banan. Men ändå infinner sig inget lugn, tyvärr. Kanske gör lite sömn saken bättre. Imorgon ska jag göra mitt bästa, mer än så kan man aldrig göra!  

Nummerlappen är redo och kläderna framlagda. Det går att följa mig och andra cyklisterna både app och sms.

 

En resten av veckan-planering

Efter en lugn söndag blev det en måndag som inte helt blev som jag hade tänkt mig. Istället för cykling hamnade jag på soffan och orkade inte resa på mig. Jag fixade lite med Wåffelcrossen och rotade fram lite godis i skafferiet. Det här är cykelvasa-veckan och jag har aningens tjorv i halsen, det är inte en optimal kombo.

Resten av veckan då?
Imorgon tisdag hoppas jag vakna pigg och köra en lugn Early bird från Mariebo 06.10. Sovmorgon ger oanade möjligheter. På kvällen åker jag och jobbet till Hestraviken för mat och konferens. Jag tar med löpgrejerna och hoppas på 20 minuters lucka någonstans.
Jag kommer hem igen på onsdagkväll och egentligen är det bara att packa om. Jag skulle vilja rulla cykeln och kolla att allt är okej, men om det inte skulle vara det så hinner jag egentligen inte fixa det heller. Vi håller tummarna för att mr Flash mår bra!
Torsdagmorgon åker vi nämligen till Sälen. Det ska bli skönt med en extradag där och hinna kika samt landa lite. Kanske hinner jag cykla upp på ett fjäll som lite väckning för benen.
fredag är jag världens bästa supporter åt han som brukar vara min bästa supporter. Jag ska heja och serva och vara stoltast i Mora över att min icke-cyklande sambo kör halva Cykelvasan. Sen ska jag äta lite godis och måla naglarna för att ladda ordentligt.
lördag är det min tur att cykla Sälen-Mora. Jag ska i vanlig ordning ge allt jag har, vara glad och äta mig runt. Det har varit en framgångssaga tidigare år och vi hoppas att så är fallet i år också.
söndag drar jag på mig kompressionstightsen och åker hemåt igen.
cykelvasan annamjanssonFörra året körde jag in på 3.58 efter en slutspurt på sisådär 3 mil.

Vilka av er kör cykelvasan i år?

Kvällsrull

Ett litet uppdrag till Huskvarna och en sambo som ville cykla lite inför stundande Cykelvasa blev tillsammans ett magiskt kvällsrull i lagom tempo genom sommarkvällen. 
På vägen hem tog vi stigen över Rosenlundsbankarna och mötes av solnedgången. Typiskt bra kväll! 

Egoväggen

Jag har en hel garderob med träningskläder och cykelprylar. På insidan av garderobsdörren har jag sedan en tid tillbaka en inspirationsvägg. Där sitter bra bilder, nummerlappar och andra små komihåg av saker jag är stolt över och som jag har gjort bra.

Det är en himla boost att öppna garderoben för att plocka fram kläder till ett pass och se sina tidiga prestationer. Vissa bilder får mig alltid att le lite extra. Bra minnen helt enkelt!

Idag gjorde jag om väggen, med samma målsättning som tidigare men med nya bilder och nya nummerlappar. Saker jag är extra glad och stolt över. Minnen värda att titta på ofta. Paris-Roubaix kommer alltid ha en självklar plats. Eller den där selfien på mig och Erik efter att vi cyklat väldigt snabbt på gamla e4an. Eller målgången av cykelvasan. Eller hela cx-cirkusen. Jag inser att jag är rik på fina upplevelser och vill bevara känslan av dessa länge! 
egovägg
Alla bilder kommer från min instagram (@annamjansson) och är utskrivna genom Superprints.

Året enligt Instagram

Året närmar sig sitt slut och sammanfattningarna börjar dyka upp på olika bloggar runt om. Jag smygstartar med att sammanfatta mitt år enligt instagram (@annamjansson). Det här är mina mest likade bilder under året och jag tyckte de sammanfattade det hela bra. Vi börjar bakifrån och sparar det bästa till sist!

instagram5-4Nummer FEM:
Wåffelcrossen i lucianattlinne. Vi sammanstrålade vår säsongsavslutning med scouternas insamling till Musikhjälpen. Folk kom utklädda till stjärngossar, tomtar och supermän. Tillsammans samlade vi in över 3000 kr till Musikhjälpen.
Nummer FYRA:
SuperXet och framför allt den supersnygga hylla som sambon byggde till mig. Årets bästa och mest utvecklande köp (cykeln alltså!) och en riktigt snygg cykelförvaring.

instagram3-2Nummer TRE:
Första gången jag simmade 1000 meter men kom på att jag räknat fel och det bara var 975 m. Också samma gång som crawlet släppte och jag kunde simma långt och länge utan bekymmer i bassängen. En häftig känsla!
Nummer TVÅ:
SuperErik och jag i mål på Paris-Roubaix. Kanske det värsta jag gjort i år! Skitiga, svettiga och överlyckliga efter 10 h skakande på franska kullerstenar. Helt klart en cool upplevelse.


Nummer ETT:
Cykelvasan 2014. Jag slet mig i mål under 4 h, spurtade så jag ville kräkas efteråt men var här superlycklig (trött+endorfinhög). Så himla häftigt när kroppen ville prestera.

Vilket år!! Fullt av upplevelser och skratt. Det önskar jag mer av 2015. 

Cykelvasan 2014 – racerapport

Nu har jag hunnit landa och snorat bort det mesta. Här kommer en racerapport från Cykelvasan 2014. Vill man läsa förra årets rapport finns den här.

Ester, Stefan och jag åkte upp på fredagen. Jag hade med nöd och näppe fått ledigt från jobbet så vi brummade iväg efter lunch. Vi stannade och köpte 500 sorters godis någonstans på vägen och jag passade på att sova lite i bilen. Vi var framme samtidigt som massa andra och fick köa för nummerlappen. Sen åkte vi ”hem” till Mettan och Pelle som hade köttfärssås och spagetti redo till kolhydratsladdande cyklister.
Jag plockade i ordning det mesta kvällen innan, packade ryggfickorna och la fram material. Allt för att bara kunna ladda på lördagsmorgonen.

Jag sov oroligt, trodde flera gånger att jag hade försovit mig och missat starten. När väl klockan ringde insåg jag att det både var kallt och blött ute. Som den optimistiska cyklist jag är hade jag i sista stund lagt ner armvärmare men det var också den enda värmande jag hade med förutom överdragsjackan. Jag hade ju räknat med kalasväder!
Jag åt frukost, pillade med de sista pinalerna, pumpade däcken och fyllde flaskorna. Sen fick jag skjuss första biten till start. Ändå var det den långa backen plus raksträckan till Berga by kvar. Jag frös så tänderna skakade redan på väg nerför och undrade hur fan det här skulle gå!
Väl nere på rakan mot Berga by tog jag sällskap av en tjej och vi småpratade lite om väder, vind och målsättningar. Jag försökte hålla modet uppe trots mina shorts och fick nog ett par stycken att skratta åt min optimism.
Jag fyller alltid på med en macka innan start och så också i år. Här ska  vi vara tokladdade innan start. Jag gjorde sista nervös-toabesöket och tog av överdragsjackan. Väl inne i fållan träffade jag Magnus Thor som jag åkte upp med förra året och vi peppade varandra. Annars försökte jag dansa mig varm och helt plötsligt var det dags för start.

Jag hade bestämt att ta det lugnt uppför och inte stressa alls. Backar är ju ingen stark sida hos mig och särskilt inte med dålig uppvärmning. Jag trampade på i god ro och spanade in cyklister i min startgrupp. Väl uppe när det började plana ut och asfalten blev grus så la jag mig på hjul och vi blev en grupp som höll ihop en bit. Jag fortsatte ihop med en tjej och en kille (som jag tror var ett par) och ångade på för fullt. Det gick lite för snabbt såhär i efterhand men där och då kändes det lätt. Vi körde rakt igenom Smågan och Mångsbodarna.

Jag hade satt som regel att dricka sportdryck var 5 km och ta något energirikt varje avklarad mil. Det kan låta mycket men jag fungerar superbra med lite och ofta. Jag försöker upprätta en regel för intaget och gör mitt bästa för att hålla den. Till det här loppet gick det åt 3 HIGH-5 gel och 3 Runekakor och sen 2 superdunderhonung i form av Enervit liquid med koffein.

Jag tappade bort mitt cyklande par i Mångsbodarna men fortsatte ligga med bra klungor till Risberg. Där överraskade min sambo med en ny flaska sportdryck. Tydligen var det för mycket folk vid Evertsberg så han ville langa flaskan innan. Jag kom av mig lite, jag hade ju  tänkt att dricka upp en flaska till Evertsberg och där få en ny för att dricka upp den till mål. Jag konstaterade att det hade gått lite för fort och han bekräftade min teori. Jag var rädd för att ha bränt det viktigaste redan. Sambon mötte upp i Evertsberg och bytte min flaska igen, antagligen hade han läst min oro. Guld värt!

Efter Evertsberg blir terrängen lite mindre grusväg och lite mer stenig. Det gick lite långsammare, vilket var välbehövligt. Det var gropigt och ibland bara ett spår utför. Jag körde safe och lagom försiktigt. Längs med sjön innan Oxberg var det lerkaos med tjock lera. Jag tog till bästa Wåffelcross-tekniken med hög växel och hög kadens. Här plockade jag många cyklister men det sög också i låren.  Jag trodde nog att 4h var kört och surade ihop lite. Jag ville så gärna under 4h men trodde den tiden flög iväg i leran.
Uppför Preem Hill innan Oxberg var jag ganska fräsch, iallafall fräschare än mina medcyklister. Jag hejade på en bekant och var vid väldigt gott mod.

Strax innan Oxberg började jag räkna på kilometertider och kilometer kvar till mål. Det är inte jättesmidigt med en sådär 65 km i benen och en lagom mosig hjärna. Jag hade 34 km kvar på 75 minuter. Det kunde gå, men det skulle krävas pannben.
Jag växlade upp tempot, gick mer i vänster än höger led och bet mig fast vid snabba hjul. Här kommer jag och jag ska under 4 h. Jag tog en dunderhonung med koffein och tryckte på. Om hjulet innan mig var för långsamt var jag inte sen att gå om. Jag hittade snabba killar som startat 2 startgrupper över mig och la mig på rulle. Herregud vad kroppen lydde. Vi hamnade inte efter i uppförsknixarna och det kändes ganska okej att ligga där. Det fanns ingenting att förlora men det skulle krävas strax under 30km/h i snitt för att lyckas. Min pulskurva från sista tre milen talar sitt tydliga språk. Jag slet, trampade och bytte till snabbare klungor när den jag låg med gick ”för långsamt”. Här gällde det att våga ligga på!
Med kanske 5 km kvar var jag trött men slet på. Samtidigt cyklar en glad rosa tjej om mig och vrålar ”Häng med nu tjejen! Nu ska vi under 4 h”. Vi hade startat i samma startgrupp och vi kämpade alltså mot samma mål. Jag såg till att ha henne några meter framför hela tiden som en hare att cykla efter.

In i Mora skrek jag ”kommer vänster” (förlåt om jag var otrevlig!) och över campingen grinade jag illa men blev påhejad av medcyklisterna. Där och då på campingen insåg jag att det skulle gå, jag skulle komma under 4 h. Upp över bron, över spängerna, förbi kyrkan och var upploppet verkligen såhär långt förra året?!
Jag tryckte på för kung och fosterland och hörde inte sambon som hejade på sista metrarna. Jag stängde av klockan efter Vasaloppsportalen och blev så sentimental att jag ville gråta. Jag tackade funktionärerna som mest ville att jag skulle bromsa. Sen trängde jag mig fram i kön för att krama den rosa tjejen och tacka för den extra peppen sista biten. Sen ville jag tacka tjejen som plockade av mitt chip och mest ville jag väl tacka hela världen som var på min sida. Sa jag att jag var lite gråtfärdig och sentimental? P1010577Jag kramade om världens bästa sambo, var lyckligaste tjejen i världen, svepte 3 dl laktosfri mjölk och vattnet som var kvar i min USWE. Sen började vi gå mot bilen och då ville jag mest spy. Snacka om omväxlande känslor. Jag hade tagit för kung och fosterland och det fanns nog ingenting kvar. Jag drog på mig en fleece och tog myrsteg mot duscharna.

2 h senare rullade Ester in efter att ha klarat av sitt första långlopp. Där snackar vi kämparinstinkt! Även hon var lite sentimental och vi firade hennes målgång med en flaska champagne (nej vi hade inte druckit upp den än…). Men bra prestationer ska firas!

Slitigt avslut

20140818-073638-27398328.jpg
Jag avslutade cykelvasan långt över tröskel men en slutspurt som hette duga. Jag tryckte och drog och slet för att komma under 4 h.
Väl i mål var jag lycklig och glad och gråtfärdig. Jag kramade om världens bästa supporter, min sambo. Jag kände mig hög på endorfiner.
5 minuter senare frös jag så jag skakade tänder och mådde så illa att jag trodde jag skulle spy påväg till bilen. Jag gick myrsteg. Jag bytte om och började gå mot duschen. Illamåendet släppte.

Jag hade tagit ut mig totalt! Och såhär efteråt resulterade det i kaosont i halsen. För en lärare är det helt fel vecka att vara sjukt på. Vatten, zyx, coldzyme, ingefära och sömn. Jag går all in på att bli frisk så snabbt som möjligt.

Personbästa!

”Hur snabbt ska du köra på cykelvasan?”

Jag hade ett första mål om att slå förra årets tid (4.22) och sa att jag skulle bli jätteglad om jag slår 4 h.

Stundtals idag såg 4 h ut att springs iväg för mig. Det var lerig och tungt och segt. Men efter en ordentlig slutspurt rullade jag in mål på 3.58.33. Tjoho!! Jag var så glad att jag ville gråta när jag rullade in i målfållan!
20140816-192813-70093850.jpg
En längre rapport kommer när jag har ätit upp mig och vilat ordentligt.

Tävlingsnerver och startnummer

Nu har vi landat i stugan, tryckt i pasta och nålat nummerlappen.
Tävlingsnerverna börjar kännas av och jag har försökt packa fram allt som ska med imorgon och känner mig ganska redo.

Imorgon klockan 09.35 smäller det. Jag ska ha roligt hela vägen och förbättra min tid sen förra året.

Vill ni hålla ett öga på mig imorgon är det startnummer 6557 som gäller. Det går att följa både via hemsidan, app och sms.
20140815-214418-78258908.jpg