Min träningsresa

Det har varit en lång resa dit jag är idag. Den har inte alltid varit enkel eller spikrak men den har format den jag är idag. Idag är min kropp min maskin men det har inte alltid varit så.

Jag är uppvuxen i en familj där outdoor var viktigt. Vi har paddlat havskajak, åkt båt eller vandrat i skogen. Jag sysslade aldrig med lagsporter eller liknande men provade mycket annat. Min pappa brukar säga att jag var dyr i drift eftersom jag provade mycket men slutade lika snabbt.
För mig var alltid gympan var ångestfylld. Jag var den som blev vald sist eller skrattad åt under brännbollen. Än idag är just brännboll en öm punkt som jag gärna undviker. Det finns ärr kvar som än idag vill prestera, bevisa och klara av allt.

Jag gick in i tonåren med dålig hållning, kass kondis och dessutom ett par extra kilo på kroppen. Mina tonår var kaosartad av olika anledningar och jag blev sjuk. Ätstörd. Jag spydde upp nästan all mat jag åt och där emellan sprang jag tills jag såg stjärnor. Jag ville gå ner i vikt, nå ”idealkroppen” i Fitness magazine och läste allt om fettförbränning. Jag åt lite frukost eftersom jag läst att det skulle starta igång fettförbränningen och där efter stoppade jag oftast fingrarna i halsen. När jag kom förbi mitt störda ätbeteende följde ett par år av party. Mycket utgång och mycket alkohol. Inte jättebra det heller för varken kropp eller själ.

 Jag tog tag i mitt liv när jag flyttade hem till Västervik igen. Jag började klättra igen och jag började gymma lite. Jag och mitt ex flyttade till Jönköping, vi klättrade jämt och tränade en hel del under den tiden. Då kunde jag springa 6 km från högskolan till  Racketcentrum för att klättra ett par timmar efter skolan. Men så var jag också vrålstark då. Jag kunde göra 10 chins och 15 dips utan bekymmer. Jag och exet gjorde slut och min axel fick en förslitningsskada ungefär samtidigt. Jag blev student dygnet runt och träningen hamnade på hyllan ett par år igen.IMG_9743Jag vet inte varför jag kände för att köpa en cykel men tanken landade som en sten i huvudet. Jag läste på och fick testa en kompis racer. Min första runda körde jag från Hovslätt-Barnarp-Tenhult-Huskvarna och hem och efter det var jag fast. Jag köpte min caad10 ett par dagar därefter.
Cyklingen för mig har varit otroligt omvändande. Den har öppnat många dörrar, gett mig nya bekantskaper och gjort att jag lärt känna mig själv. Idag står jag stadigare mot marken än tidigare. Jag har gått från att vara en osäker tjej som helst inte står i centrum till att i våras rodda och hålla en nybörjarkurs för 60 personer.
Det finns fortfarande bitar av mig som vill prestera och alltid klara av allt på första gången men de ärren börjar blekna. Jag kan fortfarande jämföra mig med ”andra” även om jag med åren blivit mer avslappnad kring hela prestationsbiten.

Idag rör jag på mig för att det gör att jag mår bra. Det är mitt andningshål efter jobbiga arbetsdagar och mitt sätt att bli lugn. Det är där jag umgås med många av mina kompisar och mitt sätt att utmana mig. Jag cyklar för det är en sån frihetskänsla för mig och jag lyfter tungt för att det får mig att känna mig stark som Pippi.
Min kropp kan cykla galna saker som Paris-Roubaix eller l’Etape du tour och 20 mil som en kul grej. Min kropp cyklar oftast med ett leende på läpparna oavsett om det är wåffelcross, måndagsrunda eller ett distanspass. Min kropp kan numera också springa, lyfta och snart stå på huvudet. Det mesta går bara jag vill det.
Jag är mer nöjd med min kropp idag och jag vet att min kropp är min maskin som kan prestera precis det jag önskar av den.jansson-cyklar-17

Det här var veckans ämne i den grupp med hälsoblogga jag är med i. Vill du läsa flera träningsresor så tycker jag att du ska kika in hos Emma och Anna.

Markus Torgeby 

I onsdags var jag och Malin på föreläsning med Markus Torgeby. Han är löptalangen som flyttade ut till en kåta i skogen och stannade där i 4 år. Föreläsningen handlade om hans insikter och varför han valde ett liv i skogen. 

Markus hade sköna infallsvinklar på livet. Han menade att om vi alltid går runt och är varma och jämnmätta kommer vi aldrig uppskatta basala behov som just värme och mat. När du är lite hungrig smakar allt lite bättre och om du ibland fryser kommer du uppskatta värmen mer. 

Markus springer fortfarande, utan klocka och hets. Varje dag ger han sig ut på en runda. Han menade att det var hans tid, då allt annat släpps och han kan bearbeta saker. Varje person har sin grej där de går in i en bubbla. Det kan vara träning, yoga, att måla eller kanske hacka grönsaker. Men det gäller att hitta sin tid, sin grej, och vårda samt prioritera den tiden! Jag har tidigare sagt att cykling rensar min hjärna. Lagom teknisk stig där det inte går att tänka på något annat. Vilket är ditt ventilationshål?  

 Nu ska jag läsa boken också, det är ett annat sätt för mig att rensa hjärnan- dyka in i en bok.

Ett viktigt inlägg och en söt film

Elna skrev en gripande text om väggen, om när livet går lite för fort och fröken duktig sätter in. Jag har aldrig gått in i väggen och jag vill aldrig göra det heller. Precis som Elna sätter fingret på så har vi bara ett liv, och det är inte värt att kasta bort för någon prestation eller framgångssträvan. Ta hand om er! På riktigt! Lyssna på kroppen, vila eller gör vad som nu ger dig energi just här och nu.

Och så toppar vi viktiga saker med söta filmer. Det finns inget sötare än barn på cykel. Det är lite av en önskegrej, att få inspirera, motivera och cykla med små cyklister. Jag har fått förfrågan tidigare och gjort det lite i samband med La leprelitos men den här filmen får det att blossa upp ett par cykliga idéer i huvudet.

En stund på jorden

farmor
I måndags gick min älskade farmor bort efter en tids sjukdom. Veckan har kantats av sorg och tårar men också en otrolig tacksamhet för vår tid tillsammans. För världens bästa pannkakor, för ditt skratt och dina skämt och för samtal om livet över ett glas vin på altanen.
Du var mitt största fan, alltid så otroligt stolt över allt jag tog för mig. Men lika ofta med en pekpinne om att jag tränade för mycket.
Du hade gillat vitsipporna längs stigen idag. Och du hade skrattat åt j-nytts tv-klipp i torsdags och direkt delat det bland dina vänner. Farmor jag saknar dig!
Livet går vidare. Innan det onda har försvunnit försöker jag vara extra noga med att fylla det med värme och kärlek och saker jag tycker är roligt. Jag försöker alltid fylla livet med saker de saker jag vill göra men den här veckan har jag extra mycket tänkt på hur tacksam jag är över att få de upplevelserna. Att få vara med när nybörjarna knäcker klungcyklingen, att få cykla bland vitsipporna och att få jaga snabba killar på teknikbana och cykla utför med kontroll och finess. Att jag har en stark kropp som gillar utmaningar. Att jag har vänner som ger mig en kram när jag behöver det som mest. Att ha roligt och kunna skratta. Att vara älskad och få älska. Att få möjligheterna till att göra allt det jag vill.
”Alla ska vi dö” som mina elever sa och det är ju det enda som är säkert med livet. Jag hoppas jag fyller det med precis det jag vill, gillar och behöver.

Olika sorters avkoppling 

Det finns ett behov hos mig i att rensa och koppla av. I ett jobb där det är svårt att stänga dörren om sig blir den där avkopplingen genom träningen viktig för mig.

Den tar sig lite olika uttryck där den gemensamma nämnaren är att en stund mindfulness, att inte behöva tänka så mycket mer än ett löpsteg framåt. 

Jag kom på i söndags att det är därför jag gillar simningen så mycket. Där går det inte att tänka jobbrelaterat eller på kvällens middag. Fokus ligger istället på att räkna 3takt och komma ihåg att blåsa ut luften. Det är lite samma känsla som att cykla teknisk stig där alla andra tankar också blir sekundära. 



Det är också när jag inte är närvarande som det blir sämre pass. När jag inte kan släppa och bara fokusera på uppgiften. Framför allt är det svårare på spinningcykeln tycker jag. 

Egoväggen

Jag har en hel garderob med träningskläder och cykelprylar. På insidan av garderobsdörren har jag sedan en tid tillbaka en inspirationsvägg. Där sitter bra bilder, nummerlappar och andra små komihåg av saker jag är stolt över och som jag har gjort bra.

Det är en himla boost att öppna garderoben för att plocka fram kläder till ett pass och se sina tidiga prestationer. Vissa bilder får mig alltid att le lite extra. Bra minnen helt enkelt!

Idag gjorde jag om väggen, med samma målsättning som tidigare men med nya bilder och nya nummerlappar. Saker jag är extra glad och stolt över. Minnen värda att titta på ofta. Paris-Roubaix kommer alltid ha en självklar plats. Eller den där selfien på mig och Erik efter att vi cyklat väldigt snabbt på gamla e4an. Eller målgången av cykelvasan. Eller hela cx-cirkusen. Jag inser att jag är rik på fina upplevelser och vill bevara känslan av dessa länge! 
egovägg
Alla bilder kommer från min instagram (@annamjansson) och är utskrivna genom Superprints.

Vilket liv egentligen!!

kollage 3Jag rensar min dator på bilder. Egentligen är jag en riktig ”den som spar hen har” i allt jag äger. Så det fanns en hel hög dåliga bilder som bara råkat bli kvar på hårddisken. De är nu borta och jag har helt plötsligt möjlighet (och plats) att ta nya snygga bilder.

När jag sitter där och rensar så är det en ordenlig walk down the memorylane. Så himla mycket en bild kan få mig att minnas. Chamonix, wåffelcrossen (den bilden när jag har röd jacka på mig är från min första wåffla 2012!), styrketräning, granatäpplen, MR grande första året och en dos klättring. Vilket liv egentligen! Visst innehåller det en hel del vardag, grått och trist också. Men om man plockar ut guldkornen, god bitarna, så är det ett himla fint liv!

De här bilderna väger upp dagens dåliga simpass med råge!

 

I could have wings….

Barn är mitt jobb men också en av mina största inspirationskällor. Alltid pigga, glada, motiverade. Med en stor dos stor självsäkerhet tar de sig an världen. Med kommentarer som ”jag är bra på det här” och med ett leende på läpparna har jag turen att få träffa dom varje dag. Visst, det finns sekunder när jag inte är lika glad i dom. Men att komma till jobbet och möta positiva ungar som ger mig en kram tar bort varenda morgontrötthet i världen!

Dessutom är ungar fenomenala på att inte döma, kritisera varandra eller tänka negativt. Den här filmen är underbar! ”I could have wings”, medan vuxna ville snygga till och ta bort skavanker. När förändras vårt tankesätt och vad är det som förändrar det?

Tack Emmi för tipset!

Min kropp – mina tempovalkar

Jag har en kropp och ett liv, självklarheter som jag har funderat på mycket senaste tiden.

Jag vill göra det mesta av livet, leva varje dag, carpe diem och allt det där. Jag vill också ha en kropp som är stark och uthållig nog att orka med alla mina påhitt. Fast någonstans orkar jag inte lägga tid och energi på magrutor, synliga muskler eller dieter. Jag har lite extra kilon att bära runt på men har också en kropp som har klippklättrat, försök ta sig upp på Mt Blanc (sket sig pga vädret) och som har cyklat 500 mil i år.

Jag har ägnat tillräckligt många år åt att bry mig alldeles för mycket åt kost, kalorier och fettsnålt. Det är inte värt det! Jag vill kunna träna för att äta, jag vill kunna äta smågodis med bästa kompisen en lördagkväll eller ta en öl på fredagen. Kroppen skulle kanske bli lite snabbare/lättare av att jag går ner säg 5 kilo men till vilket värde då?
wåffla2 eskil
Foto: Eskil Laago.

Det här är jag, med mina tempodräktsvalkar i hög fart på gårdagens Wåffelcross. Jag susar genom livet, gör något av det roligaste jag vet med lite extra kärlekshandtag. Fast helst av att vill jag kalla det kärlekshandtag till livet. För livet är för kort att leva för att orka bry sig om kalorier, dieter och magrutor.

Och självklart funderar jag också på att bli av med de där valkarna ibland. Det gör väl alla? Men jag väljer att fokusera på andra saker. Jag väljer att göra saker jag tycker om och äta det jag tycker om i måttliga mängder. Jag är stark ändå, trots mina tempovalkar!

För ett år sen hade jag aldrig tagit på mig en tempodräkt. Idag är det ett av mina coolaste plagg i garderoben. Jag bär den och är stolt över min kropp. 

Be happy!

Jag fick en kommentar härromveckan om att jag alltid ser så genuint glad ut på cykelbilder. Så är det. Jag blir glad av att cykla! Rent av lycklig. Något barn har någon gång beskrivit det som att bli inuti-glad, glad inuti kroppen. Jag tror alla har sin grej som gör en glad ända in i hjärtat.

Har du hittat vad som gör dig glad? Gör isåfall den saken, oavsett vad det är, gör den ofta! Alldeles för ofta!
20140630-220010-79210606.jpg