Jag har cyklat!

Det visade sig vara bra att ha skrivit en lista över saker man vill göra för helt plötsligt hörde Henrik av sig och frågade om vi skulle köra semmeldistans till helgen. Och det är klart jag var på det!

Jag började lite nervöst att plocka här hemma på lördagkvällen, hur var det nu man gjorde? Vad ska med? Kläder? Väl på söndagsmorgonen sprang jag runt som en yr höna och letade däckavtagare, vattenflaskor och vantar. Att det alltid ska vara så svårt att hitta allt…

Vi blev ett fint gäng som möttes vid Södergrillen/Brooklyn burger. Jag, Henrik, Tobbe, Stefan och Anders rullade ut från stan i lugnt tempo. Vi siktade på en Sävdaborunda och körde över Stavåkra och Åsasjön ut. Att sitta på cykeln igen var underbart!

Jag kände mig oväntat pigg hela vägen. Jag var lite orolig för att jag skulle känna av skallen eller att all ork skulle vara borta men det kändes bra hela vägen. Grabbarna styrde tempot med fingertoppskänsla och behövde bara kasta ett öga över axeln för att se om det gick för fort eller lagom. Sånt är jag så otroligt tacksam över!

Självklart stannade vi för att äta den där semlan också. Efter 2 h cykling svängde vi in på Rosetten i Taberg (som enligt mig har stadens bästa semlor) och snackade lite strunt över en kopp kaffe.
Sen rullade vi i medvinden hemåt till Jönköping igen!
semmeldistans-2

semmeldistans-4

semmeldistans-6

11 thoughts on “Jag har cyklat!

    • Anna says:

      Hihi köpte mig nya träningskläder men de är mest löpiga… men har ju en ny (samma) hjälm på huvudet, det räknas väl som belöning?

  1. Sara Borg says:

    Härligt att höra att det gick så bra! Du, en annan sak. När jag läste ditt inlägg häromsistens om hur du mår så inser jag att jag haft sådan ruggig tur. Sommaren 2012 gjorde jag en riktig klantvurpa när jag var ute och joggade. Jag trippade i sidled (för att glo på folk) och lyckades snubbla på mina egna fötter. Jag fattade aldrig vad som hände så jag tog inte emot mig riktigt utan föll med huvudet rakt i asfalten. En rejäl hjärnskakning och kristaller ur fas gjorde att jag några minuter senare tuppar av och faller igen, den gången med ansiktet rakt ner i ett järngaller och där ligger jag och åker in och ut ur medvetande. Den korta versionen på vad som hände sedan är plingplongtaxi, skallröntgen och kaskadspyor av minsta lilla rörelse ihop med ett blåslaget ansikte och sprucket ögonbryn. MEN det jag skulle komma till var att jag känner sådan extrem tacksamhet nu och förstår att jag hade tur när jag läser om hur du mår. Jag mådde visserligen helkasst i en vecka, hade noll balans och kunde knappt röra mig utan att må illa. Jag behövde stöd och hjälp för att gå. Men sedan, jag hade inte ont i huvudet och jag var inte trött. Det hände på min semester men om jag hade jobbat tror jag att jag hade kunnat gå tillbaka fullt ut efter ungefär en vecka. Det som jag led av var problem med balansen och vissa yrselattacker, så jag vågade inte cykla på länge och inte köra bil. Sedan nästan exakt på dagen tre månader efter olyckan så försvann också det. Så jag skickar över några krya-kramar till dig och tack för att du gav mig perspektiv. En vet vad en har men inte vad en kan få och allt det där. Och det syns inte alltid utanpå hur det känns inuti. Kram kram

    • Anna says:

      MEN GUD VIILKEN HIMLA VURPA!! Mår nästan illa bara jag tänker på det. Hjärnskakning verkar vara lurigt, vissa kan ha besvär i en vecka medan andra kan ha det i ett halvår. Ibland hade det varit lättare med lite gips så att andra kan se att man är ”skadad”. Tack för din kommentar och din omtanke! Kram <3

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *