Ett steg bakåt- om bloggleendet och sjukskrivningen

Jag har fått ett par kommentarer i stil med ”du ser ju så lycklig ut på bloggen” kontra det faktum att jag fortfarande är sjukskriven. Så jag tänkte dela med mig av lite hur jag känner kring det här. 

Bloggen är ett av mina fönster, ett fönster som just nu fungerar väldigt bra för mig. Här jag kan skriva och fotografera och dela med mig i min egen takt. För det här har varit en form av rehab, promenaderna och skidåkningen i mitt eget tempo. Det har gjort gott. Men det är en timme eller två av hela min dag, glöm inte det! Det är väldigt enkelt att lägga på ett smile och få saker att se bra ut.
Visst kan det se ut om att jag gör mycket fortfarande, att jag är aktiv glad och har ork. Oftast har jag vilat till mig den orken. Ett par timmar på soffan för att orka på kvällen.

I andra hörnet står ungefär allt annat. Ett jobb som tyvärr sliter alldeles för mycket på mig och ett privatliv där allting gå på sparlåga. Min diagnos är fortfarande hjärnskakning och det kan finnas flera faktorer men jag utgår från vad som står på mitt läkarintyg. Jag är fortfarande väldigt trött, har alltid huvudvärk, är irriterad och glömmer bort saker.
Jag har försökt att jobba halvtid, 4 timmar per dag och det har slitigt mer än det har gjort gott. Efter varje arbetsdag kommer jag hem och däckar i 2 h. I slutet av veckan skriker min kropp nej såpass att jag funderar på om det går att sjukskriva sig från sin rehabilitering. Det är absolut dumt att trycka på så men det har varit så det har varit.
Här hemma ser det ut som ett kaos, med kläder överallt och damm i hörnen. Min sambo är väldigt förstående men hans ork eller tid räcker inte alltid till oss båda. Jag slätar över, gömmer undan och borstade några drag med sopborsten innan Ester skulle komma över med sushi. För jag orkar inte ta tag i det.

Så nu går jag ner i tid igen. Jag lyssnar på min kropp som inte klarar halvtid. Men jag har gråtit mycket över det beslutet. Över att inte ”fungera som vanligt”, att inte har ork och att inte kunna göra det jag vill. Jag har gråtit över att känna mig i vägen och över att behöva säga nej. Men jag är också glad att jag är så pass stark att jag kan lyssna på kroppen.

Och ja!! Jag fattar att det kommer gå över, och att jag kommer lära mig något av allt det här. Och att det bara är att acceptera vila. Så mycket skit har jag gått igenom att jag förstår att det här bara är en period i mitt liv. Men jag måste också få gråta lite över det faktum att det just nu är så här!
dummemosse-4

Jag kommer fortsätta se glad och lycklig ut här för det är den jag vill vara. Och när du frågar så kommer jag säga att allt är okej för det är enklast så. Men ibland kommer jag gråta ut och som så här faktiskt berätta att det är skit för det är det stundtals!

16 thoughts on “Ett steg bakåt- om bloggleendet och sjukskrivningen

  1. Malin says:

    Åh, ta hand om dig! Fast det känns som du gör det och inser var gränsen går just nu. Fint att du delar hur det kan vara på att väldigt målande och beskrivande sätt, tror många behöver läsa sådant också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *